Jag följer med dig hem ikväll - Gruller

Tårar

Idag ställer jag mig inte i busskuren direkt, utan stannar till och tittar efter Leo. Jag vet inte varför, vi känner knappt varandra. Han kanske aldrig mer vill se mig, ändå känner jag att jag måste få veta om han är okej. Och mycket riktigt, där sitter han, på sin vanliga plats under äppelträdet. Han har kurat ihop sig med huvudet gömt i knäna men när han hör mina fotsteg närma sig tittar han upp. Hans ansikte är rödgråtet och kinder svullna. Några hårstrån har klistrat sig fast under hans öga och han sveper snabbt bort dem. Han försöker torka bort tårarna men nya letar sig ut direkt och han verkar ge upp.

"Leo, vad har hänt?" frågar jag försiktigt. Helst av allt vill jag bara ge honom en stor kram men jag aktar mig ifall han inte känner sig bekväm med det. Han snörvlar och hostar till innan han börjar stamma sig fram. "Ja-jag är s-så ka-kall och, och så jag snodd-snodde e-en flaska vo-vodka men, men jag vill inte bli-" han pausar och tårarna bara rinner, "vill inte bli som, som-" Jag skiter totalt i min tidigare tanke och böjer mig ner för att lägga mina armar runt honom. Långsamt gör han likadant. Han lutar sin panna mot min axel och jag måste hålla i honom hårt för att vi båda inte ska ramla när han skakar. Hans snyftningar känns igenom hela min kropp och jag börjar också bli tårögd, men jag kan inte gråta nu. "För-förlåt.." hackar han fram, "förlåt för att jag- för att jag är så jobbig." "Nej Leo," svarar jag lugnt, "du är inte jobbig."

Försiktigt stryker jag hans rygg för att få honom att lugna ner sig. Han säger inte emot utan tystnar bara. Efter en stund släpper han taget om mig, lyfter på huvudet och ser sig om lite skamset, oförmögen att fästa blicken någonstans. "Ja, jag gör väl det då," säger han. Förvirrat rynkar jag på ögonbrynen, "gör vadå?" "Jag följer med dig hem ikväll. För det får jag väl?" Jag tar tag i honom och hjälper honom upp, men säger inget mer.