Jag följer med dig hem ikväll - Gruller

Pojkvän

Jag tar tag i hans hand under bordet när jag märker att han börjar bli riktigt nervös och flätar samman våra fingrar. "Jag heter Annelie," hälsar hon när hon satt sig, "ta en kaka om du vill." Leo tittar blygt på fatet som står framme och säger lågt: "Nej tack, det är bra." Annelie ler åt honom. Hon ser ut att vara i 45-årsåldern ungefär. Hennes hår är långt och naturligt brunt med en ton av rött. Den mörkt gröna blusen hon har på sig passar henne perfekt. En liten vit hund springer runt hennes fötter och hon böjer sig ner för att ta upp den i knät. "Och det här är Nellie," skrattar hon och klappar henne på huvudet, "min man Kristian är tyvärr på jobbet, han är chef så... det blir lite mycket ibland." Leo nickar förstående. "Sen har vi min dotter Julia som är några år yngre än dig, men hon är hos en kompis just nu."

Kvinnan från soc vars namn fortfarande är okänt för mig harklar sig och flyttar lite på sina papper. "Då ska du få berätta lite om dig själv Leo. Du får," säger hon och vänder sig mot Annelie, "ställa frågor både till mig och honom om du vill." "Säg till om det är något du inte vill svara på," påpekar hon innan de börjar prata. Leo är ganska tyst till en början och jag förstår honom, att prata med en vuxen främling har aldrig varit min starka sida heller. För att vara helt ärlig litar jag knappt ens på vuxna längre, bara mamma. "Vem är din vän?" är det första hon frågar. "Jag heter Ivar," svarar jag, "och jag är hans pojkvän." "Åhh nu blir jag intresserad! Berätta, hur träffades ni?" Jag petar på Leo för att indikera att han kan svara.

"Ja, jag hade bott på gatan i typ ett år när han bara råkade se mig sittandes under ett träd. Snäll som han är bjöd han hem mig och där har jag bott sedan dess. Det är väl den korta versionen." Jag lägger till: "Vi blev rätt close sen och jag insåg snabbt att jag var kär. Efter det så, ja, blev det som det blev." Leo ser på mig och ler världens sötaste lilla leende. "Du är en hjälte som gjort så mycket för honom," berömmer Annelie. Jag blir lite generad, sträcker mig efter en kaka och mumlar ett tack.

Hon fortsätter att fråga Leo om saker som hans intressen, favoritmat och bara allmänt vad som pågår i hans liv. Han verkar bli mer och mer bekväm ju längre de får prata och vid ett tillfälle släpper han till och med min hand som han så lojalt hållit i hela tiden. Jag är stolt över honom, att han på bara ett fåtal timmar har kommit över det mesta av den djupa rädsla jag fått bevittna i stugan. Kanske allt kan bli bra ändå?