Jag följer med dig hem ikväll - Gruller

Bästa julklappen

"Vem är det då?" frågar mormor och pekar på Leo som tyst sitter på en stol i hörnet av rummet. Jag suckar inombords, trött på att svara på samma sak hela tiden. "Det är min kompis, han bor här tillfälligt bara." Hon ser förvirrad ut men nickar ändå. "Ska han inte fira jul med sin familj?" "Hans föräldrar är... bortresta. Med jobbet. Så han kan lika gärna bara fira med oss." "Stackars barn." Jag är tyst och väljer att gå iväg för att slippa mer jobbiga frågor. Folk börjar samlas kring granen för julklappsutdelningen och jag märker att Leo börjar bli mer och mer obekväm när alla närmar sig. Jag slinker in bakom granen där han sitter och han verkar slappna av lite när han får syn på mig.

"Hur är det?" undrar jag, tar tag i hans hand och kramar om den. "Jag vet inte," börjar han, "jul har väl aldrig betytt något särskilt för mig. Julklappar har jag liksom aldrig fått. Eller jo, kanske från pappa någon gång, men inte annars." Helst av allt vill jag ge honom en bamsekram och berätta hur fantastisk han är och hur han är värd så mycket mer men hela min familj och släkt sitter bara några meter bort och jag vill inte väcka någon uppmärksamhet. "Jag önskar att jag kunde ge dig något svindyrt och fint." "Att vara med dig är redan den bästa julklappen som går att få," ler han och det känns som att mitt hjärta håller på att hoppa ut från min bröstkorg. Samtidigt är jag deppig för att jag inte kan kyssa honom nu direkt.

I min familj har det alltid varit ett barn som delar ut julklapparna till respektive personer. De springer gulligt fram och tillbaka med alla paket och när de läser sitt egna namn skiner de upp av lycka. I år är det min kusins dotter Maja som står för utdelningen. Hon är 6 eller 7 år gammal och saknar för tillfället en framtand. Allt går i raketfart och ungen snubblar flera gånger på grund av de hala strumpbyxorna. Jag sitter ointresserat och tittar på medans Leo gör sitt bästa för att inte skratta som att han aldrig varit med om något liknande i sitt liv. Ljusslingan i granen reflekteras i hans livliga ögon. Hela han lyser så fint och det får mig att undra om det finns en människa på jorden som är vackrare än honom.

Mina tankar avbryts när jag får ett nionde och sista paket dumpat bredvid mig. Endast ett paket ligger kvar under granen nu. Jag känner igen det direkt och skäms lite, slarvigt inslaget som det är och med snöret på väg att ramla av. "God jul... Leo," läser Maja långsamt, "vem är det?" Leo tittar förvirrat upp på henne och när ingen annan svarar säger han osäkert: "Ehh, det är jag." "Aha! Varför sa du inte det då?" Hon går fram och räcker försiktigt över mitt paket till Leo som ser ut att förstå nu. "Men det står inte vem det är från." "Tomten kanske," föreslår Leo och ler mot henne. Hon nickar och rusar glatt iväg för att börja ta sig igenom det berg av paket hon själv har fått. Jag vänder mig mot Leo och tittar på honom med en så neutral min som möjligt även fast jag innerst inne dryper av nervositet. Han skrattar bara åt mig och säger: "Det är inte så svårt att gissa vem det här är ifrån dummer." Mina mungipor åker automatiskt uppåt och formar ett leende när han ivrigt rycker av inslagspappret. Det faller ner på golvet och han lyser återigen upp när han öppnar den lilla kartongen jag lagt globen i.

"Ivar!" utbrister han. Jag rodnar och säger snabbt: "Det är bara en snöglob älskling." "Nej den är ju skitfin! Herregud tack!" Han kramar mig så hårt att jag är rädd att han kommer tappa den. När han släpper taget om mig lite grann ser han sig om och noterar att alla är upptagna med sina paket. Med armarna fortfarande slingrade runt mig stjäl han en nätt kyss.