Jag följer med dig hem ikväll - Gruller

Frost i gräset

Jag vinkar till Robin och Teo när de lämnar skolgården och börjar gå mot bussen tillsammans, sen stannar jag kvar en liten stund och tittar på dem när de vandrar iväg. Min teori om att de är på g verkar bli mer och mer trolig, trots att Teo bara skakar på huvudet när han får frågan. Robin däremot har mer än en gång råkat kalla Teo söt när han och jag pratat, dock är Robin inte direkt känd för att vara seriös och än mindre för att tänka innan han öppnar munnen. Alla små hintar kan jag egentligen ha tolkat fel.

Jag börjar gå, tankarna fyllda med skolarbete. Endast ett prov är kvar före jullovet, i matte. Jag känner mig någorlunda redo även fast matten varit ett rent helvete under hela terminen. Robin har - olikt honom - gått runt och gnällt hela dagen om hur värdelös han är och om hur hårt han kommer banga provet. Teo fick bokstavligt talat släpa omkring honom så att han inte skulle bli sen, med mig hack i häl som försökt med pepptalk för att muntra upp honom. Efter några dåliga skämt på svenskan mådde han bättre och med hjälp av sin nyvunna energi vågade han dra med sig Teo hem för första gången på flera veckor.

Själv tänker jag gå direkt hem och bara slöa. Jag behöver en paus, är för utmattad för att göra något produktivt såhär i slutet av terminen. Jag går över vägen och tar upp mobilen för att kolla klockan. 16:18. Fan. Bussen har precis gått. Vänta en halvtimme eller gå, tänker jag, vänta en halvtimme eller gå. Jag vänder mig om och tittar ut mot vattnet bortom parken. Hisingen ler mot mig från andra sidan och Göta älv glittrar nedanför husen på ön. Även fast det är kallt ute och solen nästan gått ner helt påminner det mig om sommar. Som liten pojke brukade jag gå längs vattnet när jag skulle hem från min kompis som bodde precis vid hamnen. Vi hittade på saker nästan varje dag på somrarna.

Jag sänker blicken igen och får syn på samma kille som jag såg igår, sittandes under samma träd. Han ser ut att skaka av köld då han tagit av sig sin jacka och satt sig på den, troligen för att slippa sitta på den iskalla och stenhårda marken. Plötsligt tittar han upp på mig. Våra blickar möts genom glaset på busshållplatsen. Hans näsa är röd och hans läppar lika ljusa som frosten i gräset runtomkring honom. Han ser nästan rädd ut då han stirrar på mig som inte längre bara kan stå och passivt kolla på. Jag bestämmer sig för att gå och fråga om allt är okej. Ju närmare jag kommer desto mer gömmer han sig. Han tittar ner, bort och gömmer till sist ansiktet i sina händer. Kanske är han bara blyg.

"Hej," säger jag, "är allt okej?" Han låter sina händer falla till marken och mumlar ett svagt "nej" sen suckar han och tittar upp. "Mina föräldrar slängde ut mig för ett tag sen." Vi får ögonkontakt igen. Även fast han är stelfrusen och ledsen kan jag ana en glimt av värme i hans fina gröna ögon. Han har mittbena och även fast det bruna håret är rufsigt passar det honom. Utan att tänka mig för svarar jag: "Men du kan få sova hos mig, asså det är säkert okej för min mamma." "Nej tack, jag hittar säkert någon kompis som jag kan sova hos en natt eller så."

Jag kan nästan se att han ljuger. "Jaha," säger jag lite tyst och pausar innan jag fortsätter, "men vad heter du?" "Leo. Eller Leopold egentligen, men det säger man inte. Du då?" "Jag heter Ivar." Leo nickar och drar bort ett tunt grässtrå från marken och pillar med det. "Hoppas du får en bra fortsättning på dagen då." "Mm, du med," mumlar Leo, "så bra som den kan bli."