Jag följer med dig hem ikväll - Gruller

Hemma

Leo steppar in i rummet precis efter mig och ställer sig i en tom hörna när jag stänger dörren bakom honom. Det ser ut som att han inte vet var han ska ta vägen. Nervöst tittar han ner på golvet och sen upp på mig igen. "Tack Ivar," säger han tyst och lyckas få fram ett litet leende. Det är första gången jag ser honom le. Hans ögon följer knappt med men jag kan ändå se tacksamheten i dem och den varma tonen jag lade märke till förut verkar ha växt sig starkare. "Äsch, det.. Du behöver inte säga tack," säger jag och ler tillbaka mot honom. Han nickar som att han förstått. "Jag antar att du är hungrig?" "Utsvulten," svarar han. "Det finns lite pasta i kylen, du får väl ta det för jag är så jävla dålig på att laga mat." Leo nickar och jag går före honom ut till köket. Mamma har inte kommit hem ännu och det känns bra att ha sluppit en skämmig introduktion när man inte hunnit gå mycket längre än över dörrmattan i hallen. Jag hoppas på att hon är okej med att Leo stannar en natt, är hon inte det får jag bara se till att gömma honom någonstans. Han kan bara inte sova på den frusna marken utomhus en natt till, det tillåter jag inte. Dessutom lär det bli ännu kallare imorgon.

Jag tar ut lådan med pasta från kylskåpet och ställer in den i mikron, gestikulerar mot en av stolarna som står slarvigt utdragen från köksbordet för att få Leo att förstå att han kan sätta sig ner och plockar fram bestick. Det är mörkt ute men månen lyser starkt och stolt på himlen utanför. Ljuset träffar Leo bakifrån och ger hans rufsiga hår en vacker ny glans. Han tittar upp på mig. Den mystiska blicken ger mig nästan rysningar och jag kan inte ta ögonen från honom. Hela scenen ser ut som ett bokomslag till en djup deckare. "Kan.. kan jag tända lampan?"

Mikron plingar till och jag vaknar till liv igen. "Oj juste," mumlar jag, "det glömde jag." Leo sträcker sig efter lampknappen på väggen och ljuset fyller rummet. "Har typ aldrig tänt när jag är hemma själv." "Du sparar ju på elräkningen i alla fall," ler han, "och miljön." Jag tar ut lådan ur mikron och ställer ner den framför Leo, drar ut stolen mittemot honom och sätter mig. Han hugger in direkt och jag fiskar upp mobilen ur fickan så jag inte behöver sitta och stirra på honom när han äter. Det första jag ser när jag öppnar Instagram är en bild som Robin har lagt upp. Hans caption är "Jag och min bby 🥰" och på bilden står han och håller om Teo som ser mer än glad ut. Jag suckar och kommenterar "bli tillsammans bara".

"Leo, kolla här," säger jag och visar honom inlägget. Han studerar bilden i några sekunder och tittar sen på mig. "Det här är Robin och Teo, de är så jävla gulliga tillsammans men de hävdar att de inte ALLS har någonting." Jag scrollar igenom kommentarerna och hittar Teos, där han skrivit "❤️❤️❤️❤️". "Gillar dem varandra då?" frågar Leo. "Såklart de gillar varandra, du vet inte hur mycket Robin kallar Teo söt och hur röd Teo blir varenda gång jag talar om det för honom." Leo skrattar lågt. Hans ögon lyser upp och hela hans ansikte med. Även under det billiga gula skenet lampan sprider är han riktigt fin. Fin? Jag har aldrig tänkt på en annan kille som "fin" förut. Men Leo är det. Speciellt när han skrattar sådär.

Mitt i mina spridda tankar gäspar han högt och blundar nästan till för en sekund. "Trött?" undrar jag. "Mm." "Kom." Vi reser oss upp och går tillbaka in till mitt sovrum. Jag orkar inte bry mig om disken vi lämnat just nu. Jag tänder sänglampan på mitt nattduksbord och drar upp täcket som ligger i sängen. "Du får sova i min säng," säger jag. "Vart ska du sova i natt då?" "Det löser sig." Leo tar av sig sina byxor och hänger dem prydligt på min datorstol men behåller sin t-shirt på när han kryper ner under täcket. "Du vet inte hur tacksam jag är för allt det här Ivar," ler han trött, "jag kan verkligen inte tacka dig nog." "Det behöver du inte heller."

Han somnar nästan direkt även fast klockan bara är 6.