Jag följer med dig hem ikväll - Gruller

Sida vid sida

Jag reser mig upp, drar ut en låda och kastar upp en Uno-kortlek på köksbordet. "Jag är fan BÄST på Uno, vänta bara," fnyser Robin och snor åt sig korten. Han blandar runt dem snabbt och delar ut 7 kort var. Teo reser sig från sin stol och sätter sig i Robins knä. "Men du får lova att inte kika på min kort," säger han. "Jag lovar sötnos." Teo gömmer sitt röda ansikte i sina kort. "Jag börjar för jag är yngst," säger Leo men innan han hinner lägga sitt kort motar Robin tillbaka hans hand och klagar. "Nej, sluta nu, äldst börjar och så har det alltid varit." "Vilken jävla familj växte du upp i?" mumlar jag och Leo lägger sitt kort ändå. "Okej men inga mer fusk." Jag tar en stor tugga av min pizzabit och lägger en röd femma precis som Leo. Teo funderar en stund innan han byter färg. "Blå." "Men vad fan såg du mina kort och försöker förstöra för mig nu eller?" gnäller Robin med munnen full och börjar plocka ur högen. Teo fnissar åt honom medans han surmulet lägger en blå åtta. Leo byter varv och Robin tappar nästan sina kort. "Men vad fan!" utbrister han igen. "Hallå! Jag ramlar faktiskt här!" påpekar Teo som inte har Robins armar slingrade runt honom längre. "Förlåt ers höghet." Alla utom Robin börjar skratta högre allt eftersom han drar mer och mer kort. "Jag skippar dig din jävel," mumlar han till Teo och det blir min tur igen. Jag får dra två kort men lyckas få upp en blå sexa och använder ett annat av mina kort för att byta tillbaka till röd. Leo lägger sitt kort och äntligen slipper Robin dra till sin glädje. Teo kastar fram tre sjuor. "Den du!" säger han glatt och petar Robin i sidan med sin armbåge. "Sluta fuska! Du har på riktigt tre kort kvar skitunge."

Teo lägger armarna i kors och putar sårat med underläppen vilket får Robin att dra honom närmare intill sig. "Nej jag skoja bara sötnos," viskar han och kysser honom i nacken. Han rodnar djupt och jag och Leo beundrar dem tyst från andra sidan bordet. Jag lägger ut en åtta och Leo drar några kort. Robin spottar ut tre kort han med och petar på Teo. "Du har mycket mer kort än vad jag hade så tyst med dig," svarar Teo på hans petning, sedan byter han varv. "Nej." Robin byter varv igen. "Uno!" ropar Teo när han lägger sitt näst sista kort som blockar mig. "Men din idiot, varför gjorde du så?" "Jag spelar på vilket sätt jag vill Ivar Skånberg," deklarerar Robin malligt på stockholmska. Leo byter färg till gul och sneglar mot mig och jag kommer på att jag aldrig berättat för honom vad jag heter i efternamn. Robin lägger en fyra och chansar på att hans pojkvän inte har gul. Teo flinar mot oss, slänger in en blå fyra och slår ihop händerna högt en gång. "HA!" ropar han. Robin tar upp högen med kort och flippar dem på Leo mittemot honom. "Den här skiten är riggad!" Uno är riggat som fan!" "Det är bara du som suger," kontrar Leo och plockar upp alla kort som nu ligger i hans knä. "Varför mobbar alla mig? Vad har jag gjort?"

Vi lägger undan Uno och hittar istället ett gammalt Monopol. Den här gången vinner Leo bara en hårsmån före Robin och han blir lika kränkt som alltid. Klockan 9 vandrar de hemåt hand i hand till min och Leos förtjusning. Tillsammans sitter vi sedan uppe till två på natten och lirar Minecraft som vanligt. Det är kolsvart ute och det enda som lyser i huset är min lilla lampa på nattduksbordet. Både jag och Leo har däckat på min säng och ligger och snackar om lite olika saker.

"Går inte du i skolan?" frågar jag honom efter en stunds tystnad. "Jag blev utsparkad innan gymnasievalet." Jag tittar på honom med vidgade ögon. "Har du seriöst bott på gatan i ett år?" "I början bodde jag hos kompisar eftersom jag hade ganska många av dem. Vissa lät mig stanna längre än andra. Jag sa aldrig att jag var hemlös för då hade socialen garanterat blivit inblandad men rykten sprids ju fort och min egna vänner började snacka skit om mig för att jag "utnyttjade" dem. I september var väl när alla snälla vänner tog slut. Några hade jag bara tappat kontakt med och de andra ville inte se mig mer. Sedan dess har jag egentligen levt helt anonymt. Ingen vet att jag finns längre," berättar han. Det känns som att någon stuckit en kniv i mig. Hur kan man göra så åt en så snäll och fin människa på bara 16 år? "Du ska veta att jag alltid finns här för dig Leo, vad det än är." Han vänder kroppen mot mig och tittar mig rakt in i ögonen. Jag blir helt skakis av hur nära mig han är och hur vacker hela han är och tappar nästan andan för en sekund. Vad är det här? Varför ligger jag här, nervös som fan när han tittar på mig? Jag får kämpa för att inte göra något dumt.

När jag lugnat ner mig något frågar jag försiktigt: "Varför är du så rädd för socialen egentligen? Är det inte bättre än att vara hemlös?" "Sedan jag var liten har jag i princip drömt om att få ta hand om mig själv och stå på egna ben. Fast kanske inte på det här sättet, men ja, du fattar," förklarar han och skrattar lågt. "Nej men, jag vet inte egentligen. Kanske är jag bara rädd för att hamna någonstans där jag är lika hatad som hemma hos mina föräldrar." "Varför hatar de dig så mycket? Jag förstår inte vad som är problemet." Leo svarar inte. Tröttheten sköljer över mig igen och jag försöker hålla mig vaken en stund men ger till sist upp och låter mina ögonlock stängas. Precis innan jag faller in i en djup sömn mumlar Leo: "De slängde ut mig för att de hatar bögar."

Och sen somnar vi så, sida vid sida.