Legenden om Skriften♡

3 Berlocken

{Amandas perspektiv}
Ok, vad är det som händer med mig?! Det har nu gått exakt en vecka sedan händelsen med killarna, jag pratar knappt ens med min så kallade familj längre för de säger bara att han ville vara vänlig! Ha, som om... Det han sa sa han av äkta känsla jag kommer aldrig glömma orden 'är dina skor gjorda av metall eller!?' Det skulle inte ni heller göra om ni var i samma position som jag.
Hur som helst det är sista dagen i skolan idag före sommar lovet! Jag är jätte glad för det men det finns ett problem... Jag måste sjunga en sång inför exakt HELA skolan, jag klarar av läraren plus min två bästisar Emma och Vanja. Allting är klart för sången så det är ingen fara, jag har övat på den tusentals gånger så jag kommer inte glömma den. 'Mamma' säger alltid att jag kommer klara det men det tror definitivt inte jag.
Jag vaknade kl 04:57 och fattade inte att jag egentligen kunde sova i 5h till. Jippi... Öh, inte. Istället för att försöka somna om gick jag in i duschen och duschade. När jag kom ut var kl 05: 30 jag försökte inte ens vara glad över att komma upp tidigt utan bara ställde mig framför sängen och föll ihop på den. För att göra lite av tiden tog jag på mig mina kläder vilket bestod av en ganska kort klänning som gick en dm under rumpan som hade blommönster under ett brunt bälte som satt vid livet (lungorna) därifrån var det vitt med samma mönster. Över det hade jag en jeans väst som jag har haft ganska länge nu men aldrig använt. Till det har jag vita pumps med öppen tå, för att göra outfiten perfekt har jag rosa nagellack, rosa läppstift och mascara.
När jag hade klätt på mig så hade det bara gått tio minuter, så jag bestämde mig för att gå ner och göra frukost till mig. Jag är inte precis en fena på att laga mat så jag gjorde bara en skinkomelett och satte mig och åt. Jag bara satt sär och tänkte inte på att tiden bara flög förbi eller att jag ätit upp, iallafall inte förens Lucas kom ner.
"Vad gör du uppe så här tidigt jag trodde du började kl 10:00?" Hälsar han men jag hör knappt något av vad han säger.
"Va? Åh, hej Lucas såg inte att du kom..." Sa jag helt frånvarande.
"Svar på min fråga tack" sade han ganska så nyfiket.
"Vilken fråga??" Vad hade jag nu missat.
"Vad gör du uppe så tidigt?" Åh.. Nu vet jag vad han menade... Pinsamt.
"Jag vaknade runt kl 05:00 och kunde inte somna om" svarade jag på hans fråga. Jag fick bara ett ok sen gjorde han frukost till sig själv.
Jag dukade av och skulle gå upp till mitt rum när jag hör Leo (en annan 'bror') säga att om jag inte har något att göra gå upp på vinden och kolla igen lite minnen. Jag fattade inte varför de visste att jag inte ville ha reda på någonting om mina riktiga föräldrar, de svek mig och inget kan återgälda det. Vare sig jag ville eller inte så gick jag upp på vinden för jag hade ingenting att göra.
Usch, är det första jag tänker när jag kommer upp. Det är verkligen dammigt och fullt med spindelnät tur att jag inte är rädd för spindlar. Jag gick fram till lådan med mina gamla minnen från när jag var med min riktiga familj, jag satte mig ner och suckade. Det var det absolut sista jag ville att vara här uppe och kolla runt på mina minnen. När jag väl bestämt mig för att öppna lådan möts jag av något som blänker mot mig, en berlock. På blocken ser jag att en varg sitter och tittar på mig med ena ögat. Pälsen var alldeles blå och turkos liknande av månen. Den var helt underbar, resten av tiden tittade jag faktiskt på fotona och var glad över att jag gjorde det. Jag kände mig mer självsäker efter att jag sett hur min pappa brukade ta ansvar för nästan allt därhemma och flocken, ja jag vet vad jag är jag fick tillbaka mina minnen från när jag var liten och red på min riktiga storebror när han skulle lämna av mig på skolan. Jag satt där och stirrade på berlocken tills Leo kom upp och sa att vi var tvungna att åka. Hur kunde tiden ha gått så snabbt!? Jaja, jag satte på mig berlocken och kände mig starkare sen gick jag ner.
Inne på skolan så gick jag till Emma och Vanja. De var vid skåpen och pratade, av vad jag hörde pratade alla bara om en sak... Mitt uppträdande. När jag kom fram frågade jag vad de hade hade gjort, de skulle precis svara när de såg berlocken.
"Var har du fått den ifrån?" Frågade Emma som bara älskade smycken.
"Jag fick den av mina riktiga föräldrar!" Svarade jag ,ed ett stolt leende på läpparna. Båda bara stirrade på mig med öppen mun!
"Du... Nämnde 'ordet'!" Viskade Vanja.
"Vadå riktiga föräldrar? Vad är det med det nu då??" Frågade jag och de tittade på mig som om jag var galen.
"Menar du att du inte är arg?!" Vadå arg?? Jag såg frågande på de och skulle precis svara då vi fick höra att alla elever skulle samlas ute på gården.
Då var det dags, mitt uppträdande, jag gick ut på scenen och allt blev knäpptyst. Jag sjöng Let Me Go av Avril Lavigne självklart så sjöng Leo med också för den manliga stämman. Låten betyder något för mig, att vilja veta om min riktiga familj levde och i såna fall var, levde de var det ända jag ville att komma till de. När jag hade sjungit klart applåderade alla förutom de 'populära' tjejerna. De gav mig bara bitch blicken och om om blickar kunde döda skulle inte jag stå här levande längre...
Efter skolan bestämde jag att jag skulle gå genvägen hem men på genvägen skulle 'de' finnas. Usch jag avskyr de verkligen, fast efter den senaste gången vill jag faktiskt veta hur de skulle reagera.

{Fredriks perspektiv}
Jag satt vid trädet jag alltid berusade vara med tillsammans med mina polare.
"Vad kommer hända om hon tar den här vägen igen?" Frågade jag rakt ut utan att tänka.
"Vet inte men jag tror att du kommer få stryk igen!!!" Skrattade Alex, min högra hand, fram när han mindes senaste gången.
"Haha, jätte kul men vi borde fakt..." Längre han vi inte innan vi hörde hur någon kom. Det var hon! Det var Amanda. När hon närmade sig suckade hon tungt gick fram stannade och sa:
"Jaja jag vet vad ni vill, det gamla vanliga antar jag men hörni kan vi inte bra skippa detta idag bara?" Frågade hon som om det var uppenbart.
"Förlåt" sa jag.
"Va?" Frågade hon och tittade på mig. Sen fortsatte hon "säger du förlåt till mig? För vadå då?"
"Att jag har varit ett sånt svin" mumlar jag fram. Det tar typ 10 sekunder innan hon viker sig dubbelt av skratt.
"Vem ska ta henne till mentalsjukhuset?" Frågade jag de andra, de rykte på axlarna men föll snart också ihop av skratt.
Efter en stund så slutade Amanda att skratta. Tack och lov! Jag trodde jag skulle bli tvungen att bara strunta i de och gå därifrån.

{Amandas perspektiv}
När han sa förlåt för att ha varit ett svin tog det inte länge innan jag låg på marken och skrattade som en dåre.
Sen hörde jag Fredrik fråga om vem som skulle ta mig till mentalsjukhuset, det dröjde inte länge förens man hörde fler skratt. Till slut lyckades jag hämta andan och ställa mig upp.
"Men på allvar varför ber du om ursäkt??" Frågade jag
"Varför skulle jag inte säga förlåt?"
"För att du har inte gjort annat än att stoppa mig varje gång jag går här och har irriterat mig de flesta gångerna men... Öh, jag ser din poäng nu. Du är ett svin!" Sa jag han blängde surt på mig och man hörde de skratta ännu mera.
"Det där får du ta hand om" sa jag och pekade på de. Nu stod han där och stirrade på mig som om jag hade mördat en kattunge. Till slut så slutade också de skratta och man hörde att något sprang förbi. Det stannade bakom oss och Fredrik sa åt mig att inte vända mig bakåt. Trots vad de sa gjorde jag det, jag vände på mig och såg någonting som jag bara hoppades skulle finnas i mina mardrömmar.
Det var DEN vargen som hade stört mig i min sömn, när den såg berlocken slutade den genast att morra och kollade på den sen på mig. Då fick jag se ögonen igen och nu visste jag var jag sätt de någonstans.
"Pappa..." Mumlar jag riktigt tyst ändå hörde de andra vad jag sa. Vargen jag bakom ett träd och fram kom sen en man som jag väl kände igen.
"Pappa!" Sa jag och sprang fram och hoppade upp i hans famn. Jag kände mig hel igen som jag inte har gjort på flera år.
De andra steg där med öppen mun och bara stirrade på oss. Sen hörde jag någon komma men brydde mig inte, jag vet att min pappa lever och det är det viktigaste just nu.
"Amanda.." Hör jag en välbekant röst säga bakom mig. Leo.
------------
Sorry att jag inte uppdaterade denna på ett tag hade helt enkelt ingen inspiration och hade ganska mycket att göra!!
//Rebecka❤️❤️