Legenden om Skriften♡

Hur stavar man kärlek? Man stavar det inte, man känner det.

{Alexs perspektiv}
Hur?? Hur kan man fråga så många frågor?! Hur kan hon ha ALLA de tusentals frågorna gömda i sitt lilla underbara huvud under de bruna lockarna med ombré effekt.. Ja, underbart. Vänta jag kom av mig lite nu, var var jag? Just det ja! Alla de konstiga frågorna.
"Så därför borde däggdjur egentligen inte heta däggdjur!" Sa Lucem till en förklaring jag vägrade lyssna på.
"Men om det inte ska heta däggdjur, vad ska det då heta?" Undrade Morten. Japp det undrar jag med
"Hörru!! Jag hörde det där!" Sa Lucem till mig och slog mig lätt på armen, vänta... Sa jag det högt?
"Ja, det gjorde du vännen.. Och du gjorde igen förresten." Svarade en kvinnlig röst, jag hade inte koncentrat mig på vad som hade hänt efter att Lucem kramade de små barnen. På något konstigt vis liknade de henne som om de var hennes små bröder, men det skulle väll Morten berättat för henne om hon hade bröder va..?

{Lucems perspektiv}
Framåt kvällen på den långsamt gående dagen, för alla andra alltså... Jag satt där och frågade en massa. En utav lärarna på mina förra skola sa en gång då jag frågade en massa om hon var ledare för en presskonferens.
Efter att vi ätit upp maten och efterrätten mamma, det känns väldigt konstigt att kalla henne det, hade gjort var det dags att natta mina lille bröder. Det fick jag göra, yayy, jag känner mig behövd! När jag satt på sängkanten till Lucifers säng (den blonda) frågade han helt plötsligt;
"Hur är det att vara kär? Och hitta sin mate?" Det kom som en chock, även för mig.
"Vad menar du?" Frågade jag och strök honom över huvudet, medveten om att de andra stor undanför och kollade på.
"Jo, jag och Lucius har frågat varandra men ingen av oss vet och vi vill veta.." Till det bara log jag.
"Att vara kär.." Började jag samtidigt som jag bäddade om honom. ".. Är att man är med den man älskar allra mest, att man fått en chans att vara lycklig.." Jag gick över till Lucius och bäddade om honom. ".. Och om det inte funkar, då var det helt enkelt inte meningen. Man blir inte kär lätt det tar tid, men det är oftast för människor. För skiftare får man vänta tills man är 16 år, det finns alltid någon som är gjord för just dig. Men för vissa snobbiga typer, kanske deras mate är någon de avskyr mest av alla. Då avvisar de sin mate av ren desperation, efter ett tag har de inte ätit, inte druckit eller sovit. Det ända de kan göra är att känna sig helt avskyvärda över det de gjorde." Förklarade jag för de.
"Men... Vad händer då?" Jag skrattade lite lätt över deras nyfikenhet, det går tydligen i släkten.
"Då letar de upp sin mate och ber om en andra chans. I de flesta fall tar de tillbaka sin mate som avvisade de, men i några enstaka ovanliga fall nekar de och låter helt enkelt sin andra halva dö ensam." Sa jag till de
"Det är ju hemskt!!" Utbrast Lucifer.
"Ja, men det är valet de gjorde som satte de i den sitsen från första början." Sa jag lugnt och sansat.
"Jaha.. Då är vissa korkade.." Sa Lucius och Lucifer nickade instämmande.
"Lyssna, vad sägs om att jag berättar en saga och ni släpper allt det här och går till sängs sen?" Efter ett kort mentalt möte mellan de log de och nickade mot mig.
"Bra, ok.. Det var en gång..."
-----------------------------------
Hej! Ledsen att jag inte har uppdaterat på ett tag, har varit sjuk. Dumma influensa säsong, har haft en fiolkonsert, läxor och fester. Jag hade en massa idéer men jag förlorade alla idéer när jag var sjuk. Jaja vad kan man göra.
Bye bye snowflakes❄️❄️