Legenden om Skriften♡

Sanningen

Nej, nej! Nej nej nej nej! Det kan inte vara sant, det kan bara inte det! Varför skulle jag i sånna fall känna mig hemma i min flock?
"Du är inte min pappa.." Sa jag lågt "..jag tillhör inte din familj." Fortsatte jag nästan lite oroligt.
"Det är så sött att du försöker neka det här.. Men faktumet är att det enda som har hindrat dig från att döda mig är ditt inre sinne som säger åt dig att inte döda din pappa." Säger han som om det vore sant. Vänta, det kanske det är? Nej, Amanda! Tänk inte så! Han är inte din pappa, han är inte din pappa, han är inte din...
"Om det nu är sant, varför dödade du mig nästan häromdagen?" Frågade jag efter att jag insåg att de sa att det var han som höll på att döda mig.
"Det var inte jag!!" Sa han högt och i ett tonläge som jag var säker på att till och med min flock kunde höra..

(Alexs perspektiv)
"Det var inte jag!!" Hörde jag en röst som lät nästan förolämpad. Äsch, det var säkert inget. Jag kunde inte somna om, något kändes fel, då kom jag på det. Amanda kom aldrig tillbaka i går kväll!
'Alpha?! Amanda är borta' halv skrek jag i tankelänken.
'Alla krigare till mötessalen! NU!!' Hörde jag att han röt med sin alpha röst. Jag tog snabbt på mig jeans och ett linne för att senare sticka dit.
När jag kom dit höll alla på att samlas för att se vad problemet var, många var förmodligen nyvakna för de såg ganska trötta ut.
"Jag måste ha frivilliga som åker ut i olika territorium för att se var min dotter är!" Många blev förstenade på frivilliga men fick panik när de förstod att Amanda var borta? Jag satt där med huvudet i händerna och hoppades bara på en sak, att Amanda skulle komma hem säkert. Då kom jag att tänka på en sak.
"Alpha?" Frågade jag och allt blev tyst, så tyst att en gräshoppa skulle kunna höras som någon som skrek i en högtalare.
"Ja Alex?" Frågade han.
"Jag hörde något innan det sa 'det var inte jag' fast ganska argt och högt. Jag vet inte om någon Anna hörde det men jag föreslår att vi sticker i den riktningen." Sa jag och märkte hur alla kollade på varandra som 'jag hörde det också!'.
"Nåväl, jag antar att det kanske skulle vara ett smart drag. Säg mig åt vilket håll hördes det från?"
Jag fattar inte att jag kommer säga det här men...
"Mörka skogen." Allting blev tyst, tills en polare till mig, Robin, sa att han skulle följa vem det än var som var ledaren för gruppen för att få tillbaka henne till mig..
Mötet var slut, jag blev utvald till ledaren för vår lilla grupp medan andra grupper skulle kolla i andra revir. Jag kommer Amanda! Håll ut bara.

(Amandas perspektiv)
Allt han har sagt tyder på det här.. Nej, tänk inte på det nu! Du måste tänka klart, jag kan inte.
"Du är inte min ... Far" sa jag tyst, jag fattar inte ens att han hörde mig. Men det gjorde han.
"Om det hade varit jag istället för Anton när de ensamma anföll er skulle jag ha litat på dig, inte skrika på dig. Lucem, de tog dig ifrån mig och din mor! De trodde att jag skulle lära dig hatets och hämndens väg, de fick en trollkarl att sätta en besvärjelse över dig, varje ögonblick du hade med mig och din mor blev till de människorna istället... De fick dig till och med att tro att ditt namn var Amanda." Han suckade ut den sista delen och vände ryggen mot mig. Nej, de fick mig inte att tro det! Mitt namn är Amanda inte Lucem!! Han vill bara göra mig svagare.
" Du ljuge..." Längre hann jag inte innan vi hörde tassar komma närmare. De har hittat mig! Men hur! Alex... Han kan ju höra vartifrån alla ljud kommer, han måste ha vetat att det kom härifrån.
"Lucem, snälla, tro mig! Jag kan inte vara kvar här länge till innan de kommer! Tänk på det! Möt mig vid gränsen mellan ert revir och skogen om fem dagar om du tror på mig." Och med det försvann han, jag hörde att några bytt om och kommer hitåt.
"Vänta!!" Skrek jag till inget pris, han var borta.. Allt som jag trott på under hela mitt liv har varit en lögn... Alex kom hitåt och kramade om mig hårt, men jag kramade inte tillbaka. Han släppte taget om mig och vände mig om.
"Vad är det?" Frågade han oroligt.
"För mig till pappa.." Och med det förde han mig till Anton, jag kan inte låta de andra få reda på allt jag varit med om. Men Alex måste veta, jag menar det kanske slutar upp med att jag lämnar honom för evigt, han måste veta.
När vi kom tillbaka hade Alex redan sagt till alla att de hittat mig, vissa var redan här, vissa kom och andra var på väg hit. Wow, jag visste inte att jag betyder så mycket för de. Anton kom för att möta mig, hela min så kallade familj kom och kramade om mig. Visst jag kramade tillbaka men det var bara för att jag inte ville väcka misstankar hos de.
Vi kom in på Antons kontor och de frågade mig vad felet var.
"Felet är att ni inte har berättat för mig!" Skrek jag ut till mina föräldrar.
"Gumman, vad är det du pratar om?" Frågade Annette, jag skakade på huvudet och fortsatte.
"Varför tog ni mig från min riktiga familj?" Frågade jag lugnt och sårat. Nu kollade alla mina 'syskon' på Anton och Annette.
"Hur visste du?" Frågade till slut Anton mig.
"Så det är sant! Morten är min pappa!" Sa jag med tårar i ögonen, jag ville mycket hellre vara med honom nu än med den här familjen!! Ja, jag låter elak men de ljög för mig! Jag var aldrig deras dotter, jag är inte deras dotter och kommer aldrig bli det.
Jag sprang ut från kontoret och fick allas uppmärksam het på mig, de visste att jag grät för det regnade. Jag visste inte varg jag skulle ta väggen tills Alex fick syn på mig och kramade mig hårt. Han höll mig i sin famn samtidigt som vi gungade fram och tillbaka.
"Jag måste berätta en sak." Sa jag till honom efter ett tag.
"Kom då." Sa han och drog mig till hans rum. Där fick jag en massa skuldkänslor över mig för vad jag skulle säga.
"Alex, jag är inte dotter till Anton... Jag måste gå.." Sa jag och började ställa mig upp. Precis innan jag nådde handtaget fick jag en hand på axeln.
"Snälla, lämna mig inte igen."
"Jag tror inte du vill följa med efter det jag kommer berätta."
"Berätta jag lovar jag tänker inte ljuga för dig." Sa han med så mycket smärta i ögonen. Jag suckade och sa
"Jag är dotter till Morten."

////////////////////\\\\\\\\\\\\\\\\\\\\
Ett annat kapitel! Hoppas ni såg många fyrverkerier igår/idag!! Det gjorde inte jag...😢 jaja!😏
Bye bye snowflakes!❄️❄️