Legenden om Skriften♡

Alla samlas

(Amandas perspektiv)
Jag började skratta när hon sa det och alla bara stod där och glodde.
"Fast för att kunna besegra du-vet-vem så...."
"Bara säg namnet, om man är rädd för själv ordet så är skräcken för föremålet mycket större."
"Fast om vi ska kunna besegra Morten så kommer vi behöva de andra också."
"Jag vet, men först och främst behöver vi de andra!"
"Men var i hela världen kan vi hitta de?!"
"Kanske... Eller nej förresten det skulle bara vara ett korkat drag."
"Vadå??"
"Åh... Jag vet inte... Men vad sägs om att kolla BAKOM dig..."
"Varför skulle jag kolla bakom mig..?" Sa jag samtidigt som jag vände mig om, där stod de och bara log ett snett leende.
"Åh... Det var det du menade." Sa jag och gick fram till de för att hälsa på de.

Efter att de fått tillåtelse att stanna här tills vidare så ska vi göra upp en plan om hur vi ska besegra Morten. Vi har nu ett möte inne på alpha's kontor. Samtidigt som vi gör oss redo för ett till anfall. Men jag vet en sak de inte vet, han behöver bara luften för att kunna ta sig in... Det var därför ingen såg honom. Jag önskar bara att jag kunde säga det utan att få en massa blickar på mig.
"Lucem, vi behö..." Sa Vita.
"Snälla använd mitt vanliga namn." Avbröt jag.
"Amanda, vi behöver en strategi för nästa attack! Vi kan inte bara stå och se på!"
"Det vi verkligen behöver är att veta varför han gjorde som han gjorde... Han kunde hur enkelt som helst tagit sig dit förstört det han ville och sen lämna utan ett spår."
"Så, varför lämnade han så många spår?" Frågade pappa och Aaron samtidigt. De kollade alla frågande på varandra och när de märkte att jag inte kollade med de så kollade de på mig istället. Jag kollade ner på kartan som låg framför mig, jag skulle inte klara av det här länge. Tusan de hittade en svag punkt där!
"Ok! Jag ska berätta. Han lade ett spår så att vi skulle veta att det var han! Han ville att vi skulle veta vem det var!" Skrek jag halv högt ut och alla stirrade på mig.
"Men... Varför vill han att vi ska veta?" Frågade Magnus flockens första kommando.
"Han vill att vi ska vara oroliga och från oroligheten kommer svagheten. Om vi är svaga är vi en enkel match! Det får vi inte vara.. Flocken måste hålla sig självsäkra och starka trots att de har förlorat någon.." Sa jag

Efter dubbel mötet kan man väll kalla det så skulle det bli flockmöte. Men eftersom jag och de andra redan visste om det och var de enda som kunde besegra Morten fick vi istället gå och träna. Träningen varade ganska länge apropå att de flesta är jämnstarka, men de som slogs mot mig förlorade lätt. Det var som att jag var extra stark eller något sånt.

Flera timmar passerade och när solen hade gått ner kände jag en doft som jag utan tvekan kände igen. De andra verkade visst inte märka den.. Hur då?! Han är nära typ bara någon km och de kan inte känna hans doft?!? Jag saktade ner farten utan att någon märkte det och hamnade helt plötsligt sist. När de andra kommit en bit bort vände jag mig om och sprang in i skogen utan att tänka, jag bara sprang och sprang till doft källan och när jag kom dit blev allt genast kol svart.

(Vita/Veras perspektiv)
Vi skrattade och gick tillbaka till flockhuset där vi skulle bo. När vi kom dit så frågade några var Amanda var.. Åh, herregud!! Hon är inte med oss! Var är hon! Säg inte att hon vände och gick in i skogen helt själv!
"AHHHHHHHH!!!!!!!!!!" Skrek jag rakt ut och allt blev som jag föreställt mig dödstyst.
"Vad är det Vita?" Frågade Summer. Hon har långt blont nästan vitt hår och blågröna ögon. Inte speciellt lång kanske 1.67.
"Var är Amanda?!" Frågade jag henne. Alla stelnade till sen hörde man samma skrik igen, någonting händer och vi vet inget förens det är försent! Vi stack dit så fort som möjligt och när vi kom dit hittade vi en kropp som låg helt livlös på marken i en vit glittrig klänning. Gudars skymning! Det är Lucem, nej vänta Amanda, nej Lucem jag blir galen på det där. Hur som helst det blev kallare och kallare då förstod jag... Hon höll på att tappa all sin kraft. Som från ingenstans kom någon som jag inge kände igen (jag glömde berätta innan att en utav de inte var där sorry för att jag inte sa det innan). Han attackerade öh... Luften?! Vänta jag kan se konturer nu.. Det är Morten!! Men vem tusan är det som är så korkad att slås mot honom?

(Okänds perspektiv)
Jag hörde honom, hans skrik, och jag vet att det inte kunde vara bra. Det enda jag gjorde var att springa jag har inte slutat springa på några dagar nu och helt plötsligt hörde jag ännu ett skrik. Jag sprang snabbare och snabbare till slut märkte jag att det blev kallare för varje steg jag tog. Då såg jag honom, eller ja egentligen bara konturer, jag attackerade honom och brydde mig inte om att andra stod och stirrade. Han började tappa styrkan det var därför han blev allt mer synlig. Till slut såg man honom helt han gav ifrån sig ett skrik och försvann därifrån.
Jag var fortfarande i min varg form och gick fram till Lucem. Hur jag vet vem hon är? Hon verkar vara centret för kylan, det och hennes klänning. Vi behövde värma henne och få henne till deras sjukstuga jag gick närmare för att hon skulle få lite värme tillbaka. Då hörde jag en morrningar och sedan flera andra som hängde på. Jag bakade och skiftade vissa slutade och andra morrade mera.
"Sluta" sa någon längst fram. Jag log ett snett leende när jag visste vem det var.
"Hej Vita.." Sa jag och alla kollade på mig. Sen fortsatte jag med
"Förlåt, det var inte meningen att tränga på så här men jag kunde inte bara stå och se på eller hur?" Frågade jag och tittade över axeln. Alla var förvånade så kom fullmånen fram bakom molnen. Jag vände mig mot de...

(Aers perspektiv)
Herregud!! Jag visste vem han var redan under fajten! Den enda som skulle kunna försvaga och trötta ut Morten är endast hans gamla lärling.. Mali.