Legenden om Skriften♡

Mötet

{Lucas Perspektiv} (storebror)

Jag hittade Amanda på golvet i hennes rum och frågade vad som hade hänt. Hon såg helt förskräckt ut så jag antog att det hade varit en mardröm, av den läskigare arten. Jag försökte få kontakt med henne men inget funkade, det enda jag ville var att hon skulle bli ok. Det är ju inte särskilt ofta man möter henne nuförtiden, hon går upp på morgonen och äter frukost. Efter det är det raka vägen ut i skogen. Åh.. Vad jag hoppas hon blir bra!! Vänta lite.. Är det för att det börjar ljusna eller bytte hennes ögon alldeles nyss nyans?

- "Amanda, mår du bra? Vad är det som händer?" Var det enda jag hann fråga innan hon slängde sig runt min hals och började gråta.

{Amandas Perspektiv}

Jag var som fast klistrad i mina tankar innan jag äntligen kunde återvända till nuet.

- "Hej, hej, hej vad är det?" Frågade Lucas. Jag ville egentligen inte säga någonting eftersom de skulle tro att jag höll på. Att bli galen.

- "Vad skulle du säga om jag sa att en varg ville skada mig?" Frågade jag istället. Han kollade helt chockat på mig och sa helt plötsligt

- "Varför skulle en varg vilja skada dig? De är mer rädda för dig än vad du är för de!" Var svaret jag fick. Tydligen såg jag missnöjd ut för han sa ganska snabbt efter det att han skulle fixa frukost åt alla och att jag skulle klä på mig. Första dagen efter lovet, jippi... Notera min sarkasm.

Efter frukosten började jag gå mot skolan, jag tar nämligen alltid en omväg via skogen. När jag kommer ungefär halvvägs hör jag att några pratar längre fram och jag undrade om jag hade gått snabbare än förväntat. Fel. Jag hittade några killar som pratade om någonting men slutade så fort de hörde mig.

- "Vem är du?" Frågade killen längst fram, tydligen 'ledaren' också.

- "Jag går den här vägen till skolan, om ni kan ursäkta" sa jag och försökte gå förbi, självklart var de tvungna att stoppa mig.

- "Lyssna jag måste verkligen till skolan så att jag inte kommer försent..." Var det enda jag hann säga innan någon avbröt mig, jag kände igen honom han sitter några rader framför mig i skolan och är inte den smartaste av de i klassen.

- "Jaja, gå förbi då men säg till läraren att jag är sjuk." Sa han, han heter Fredrik förresten. Jag suckade och gick vidare.

Gud vad jag avskyr honom och hans 'gäng'!

Även om jag blåbär förbi släppt var jag en ynka minut försenad och fick skäll för det dessutom. Efter utskällningen satte jag mig snällt på min plats och fick sen höra hur han skulle meddela min 'mamma' och säga till henne att komma på ett möte efter skolan. Resten av dagen gick på snabbt och innan jag visste av det var hon där utanför dörren till min sista lektion och såg riktigt sur ur. Ok, bara för att jag var en j*vla minut sen så måste jag ha ett möte med den sämsta läraren någonsin och en sur 'mamma'. Jag avskyr mitt liv. På allvar det känns som att världen går under så fort någon överhuvudtaget pratar med mig. Hur som helst på mötet så fick jag en massa skäll och en gratis huvudvärk, hurra en huvudvärk. På vägen hem så valde jag att gå istället för att åka bil hem.

När jag kom halvvägs var de där igen och det såg ut som om de väntade på någon, men vem? Jag gick vidare utan att röra en min och blev återigen stoppad av Fredrik. Jag tittade upp och höjde ett ögonbryn.

- "Vad vill ni nu!?" Frågade jag lite sur och arg på grund av huvudvärken och att de stoppade mig. Om de skulle göra det till en vana tänkte jag bane mig inte gå via skogen längre.

- "Oj då, någon är på dåligt humör!" Flinade han. Jag trampade honom så hårt jag kunde på hans fot och han vek sig under mig.

- "Aj som f*n!!! Vad är dina skor gjorda av?! Metall eller!?" Skrek han fram. Jag har faktiskt inte den blekaste, jag bra tog i så mycket som möjligt... Jag rykte på axlarna och gick vidare. Vad tusan är det som händer?

----(-)----(-)

Tack för att ni läste!!

//Rebecka❤️❤️