Legenden om Skriften♡

Onsynlig för alla eller?

{Alex perspektiv}
Varför ligger hon bara där? Hon skulle ju ha vaknat vid det här laget... Jag skulle aldrig ha litat på den där Mali! Helt plötsligt hör jag hennes röst men inte från hennes mun, det kommer utifrån. Hur??
"Vad händer?" Hörde jag hennes röst säga. Jag satte mig snabbt rakt upp och alla kollade på mig. Jag ignorerade de och sprang till platsen där jag hört rösten. Jag ser hur någon går rakt mot mig med ledsen blick, halvvägs fram till mig märker jag att det skiner om honom och sen slutar det. Jag går närmare och märker någon slags kraft. Jag tar fram handen och lägger den mot 'kraften' och märker hur den stannar av sig själv. Jag tittar upp och märker hur den vänder sig om. Då hör jag en röst, den säger...

{Amandas perspektiv}
Jag kan inte fatta det..Han gick rakt igenom mig.. Han gick helt enkelt igenom mig!! Hur?! Helt plötsligt kom det en hand till min axel vilket jag tycker är konstigt eftersom någon nyss gick igenom mig! Men ändra ämnet, jag vände mig om och såg Alex. Åh, Alex..
"Amanda..." Säger han rakt ut de andra kan varken känna se eller höra mig, hur??
"Alex vad händer?" Frågar jag och hoppas att han hör mig. Det gjorde han och han kramade om mig, och jag kunde nästan känna all sorg som han kände just nu. Jag bara önskar att jag visste hur jag skulle komma tillbaka till min kropp. Åh!! Snilleblixt! Jag bände mig ur kramen och lämnade en frågande Alex efter mig. Jag sprang till min kropp, konstigt nog andades jag utan att vara i själva mig.. Öh, var det bara jag som inte fattade det? Hursomhelst när jag kom dit lade jag mig i mig själv? Gud.. Nu kom jag in på det där ämnet igen! Jag kände hur jag förenades med min kropp och öppnade ögonen. Innan jag knappt hunnit blinka så satt jag upp och kollade bakom mig, tack och lov... Jag var jag igen. Efter att jag andats ut kom pappa, Leo, Aaron och Alex in, ja Alex!! Så fort han kom inom räckhåll så kramade jag honom som om det inte fanns något annat i hela världen.
"Hej.." Sa jag.
"Hej.." Svarade han. Sen fortsatte han med en fråga.
"Varför var du osynlig och hur var du osynlig??"
"Jag vet inte." Svarade jag simpelt och de andra kollade konstigt på oss efter det han frågade och det jag svarade.
"Det var bara du som visste om det, hur?"
"Jag vet inte.." Vi båda blev lite irriterade på grund av att vi inte visste. Och än en gång fick jag n snilleblixt, yep, två gånger under en dag. Många skulle tycka att det är bra, men för mig gör det bara ont:'(.
"Alex.. Jag tror jag vet det!" Sa jag rakt ut
"Va? Vadå du vet det, vad är det vet?"
"Var jag ska gå för att kunna få reda på vad det var som hände."
"Ok, men vart måste du gå?" Frågade han lite oroligt och jag kollade han i ögon med samma oro. Jag menar tänk om jag inte lyckas vakna från det jag tänker göra, tänk om jag blir fast där för alltid. Hur ska jag kunna leva? Hur ska ALEX kunna leva? Jag började få tårar i ögonen när jag tänkte på det och hoppades att Alex inte skulle märka något, men så klart gjorde han det.
"Amanda, snälla gråt inte, vad du än tänker göra så kommer jag alltid att vara vid din sida. Ok?"
"Alex.. D-du förstår inte.. Jag måste gå själv.."
"Vadå du måste gå själv? Jag kommer alltid finnas bredvid dig och stötta dig när du behöver mig"
"Nej, jag menar jag att du inte kan hänga med.. Det ända ställe jag vet om där jag kan träffa de är i mina drömmar.." Vid det här laget såg han helt förkrossad ut, jag vet hur han kände sig, mycket har hänt under bara en dag. Men jag kan inte ta honom med mig, helt plötsligt hörde jag små tassar som sprang fram utanför fönstret.
"Hörde ni det där?" Frågade jag när jag gick dit så snabbt som möjligt.
"Vi hörde det, men vad var det för något?" Frågade konstigt nog pappa. Jag såg vad det var och vem det är men jag trodde inte mina ögon.
"Det är..."
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Fortsättning följer
--------------------
Ledsen att jag inte har uppdaterat har haft lite att göra med skolan och fiolen, eller som en kille på min skola kallar det 'flöjt'.