Legenden om Skriften♡

Anfallet

{Amandas perspektiv}
"Hej Leo..."
"Vad håller du på med?" Aj, det här kan sluta illa han sa det irriterande.
"Jag kramar om personer!" Säger jag med ett självsäkert leende. Dåligt drag han ger mig en sån där 'berätta innan jag sliter huvudet av dig'-blick.
"Ok! Jag har hittat min riktiga pappa!!" Halv skrek jag och vände mig om till min pappa. Nästa sekund när jag vände mig om var han helt förstenad,.
"Leo? Hallå... Jorden anropar Leo!" Vad tusan är det som händer med honom?!

{Leos perspektiv}
Jag står där som helt förstenad. Hur i helvete kan Amanda vara alphans dotter?!?
"Öh.... Din pappa sa du va?" Jag försökte låta så glad som möjligt, men det är nästan omöjligt. Jag har inte märkt av en enda sak hos henne som påminner om en varg.
- De ensamma anfaller ni måste komma hit så fort som möjligt! Hör man i länken jag tittar på alphan som tittar oroligt på Amanda. Men det är något Amanda stirrar på, vad är det?

{Amandas perspektiv}
Jag står där och stirrar in i skogen jag tror inte mina ögon men varken pappa, Leo eller Fredric har märkt av de. Alltså på allvar pappa ok för han verkade snäll men de här vargarna står där och stirrar ondskefullt på mig. Sen hör jag det de morrar lågt mot mig. Jag bara står där och kan inte säga ett ord.
"Amanda mår du bra?" Frågar Fredric som verkar ha lagt märke till att jag var frånvarande. Helt plötsligt slutar de morra lågt, vissa börjar morra riktigt och alla vänder sig mot vargarna medan de andra står där och bara stirrar på mig.
Efter 10 minuter står jag inte ut längre och bara skriker rakt ut
"Är det någon som kan säga åt de att hålla tyst!? Jag får ju värsta huvudvärken!!" Allt ljud slutade upp omkring mig helt plötsligt kom det fram en av de andra.
"Så det här är en av de första? Haha! Hon duger ju bara till städerska!!" Jag vet inte vem han är eller varför han är här men en sak vet jag säkert om någon kallar mig städerska så är det, det sista de kallar mig. Utan att någon förstod vad jag skulle göra eller att någon förväntade sig det var jag på hans axlar med huvudet i ett fast grepp mellan mina händer samtidigt som jag försöker att vrida det i en onaturlig ställning. Det är en sak att kalla mig tjock, slampa eller hora (som de flesta i min skola kallat mig) men städerska! Jag vet att det inte är särskilt elakt, men min låtsas pappa brukade alltid göra så att jag fick städa och det enda jag fick till middag var en macka. Jag vill verkligen inte tillbaka till den tiden, det var som om mitt liv bar rena helvetet.
Jag höll huvudet så att det fortfarande gjorde ont men så att han kunde andas. Allt var blickstilla inte ens vinden verkade röra sig.
"Vad var det du kallade mig?!" Frågar jag sammanbitet.
"En av de första prinsessan!" Sade han med ett flin på läpparna, jag suckade och drog åt hårdare om huvudet.
"Nej, vad kallade du mig efter en av de första?" Visst jag kanske lät nyfiken enligt de andra men jag är väldigt bra på att gömma känslor och har alltid varit det.
"Städerska" sa han kort och precis när jag skulle dra åt så hårt att han slutade andas fortsatte han. "Men det är ju klart, det var kanske inte det din låtsas pappa kallade dig" han sa det som om det vore uppenbart, jag tappade koncentrationen och jag kände en kniv mot min hals i nästa sekund.
"Du vet ingenting om mitt liv!" Sa jag och nu kunde jag inte hålla tillbaka humöret. Han bara skrattade.
"Jag vet mer än vad du tror.." Började han "jag skulle faktiskt kunna stå här och berätta om det eller så kan jag fortsätta på det jag höll på med. Du väljer prinsessan.." Jag visste inte vad han gjorde men en sak visste jag, jag kunde inte tillåta honom fortsätta. Samtidigt vill jag inte att pappa ska få reda på allt som hänt, han är ju min pappa som jag egentligen bara vill vara arg på men kan inte. Jag älskar honom jag visste faktiskt inte ens att jag förlåtit honom enda sedan jag hittade berlocken. Just det ja min berlock!
"Kan du med säkerhet veta om vad som har försiggått i mitt liv?"
"Åh, snälla nån, den person du kallade pappa innan behandlade dig som om du var en städerska och han gav dig bara en smörgås till middag!! Självklart vet jag om allt som har hänt i ditt liv!" Sa han med ett stort flin. Yes! Han gick på det!
"Så hur kommer det sig att han lärde mig slås om han nu hatade mig" hans flin försvann snabbt som sjutton efter att jag hade sagt det.
"Vadå lärde dig slås? Han tvingade dig att STÄDA. Dessutom fick du bara EN macka per dag!!!"
"Ja, städningen lärde mig slås och att han bara gav mig en macka gjorde mig redo för eventuell svält. Faktum är att den du kallar hemsk kallar jag min före detta pappa. Så nu tar du väck den där dumma kniven från min hals!" Jag fattar inte vad det var som hände när jag sa det sista fick honom att krypa tillbaka och släppa taget om kniven. Wow, det här kan jag vänja mig vid. Helt plötsligt från ingenstans kom det någon annan som höll mig fångad.
"Amen herregud hur många vill fånga mig idag?!" Skrek jag och tittade bak, den värsta och verkligen den värsta doften någonsin slog emot mig. Jag hade lust att spy det luktade svett och avgaser. Åh herregud vad eller vem är det som är bakom mig.
"Kan du släppa mig så att jag får gå och spy? Jag menar allvar har du ens känt din egen lukt?" Sa jag och det var korkat helt plötsligt kände jag något bita tag i min handled sen blev allt svart.