En riktig jul - The Fooo fanfiction

Lucka tjugoett del två

Fjärde advent klockan sex

Jag och Oscar hade haft en mysig dag tillsammans på julmarknaden. Vi hade gått runt och tittat på de handtillverkade grejerna som folk sålde i små stånd och på de olika julspelen som fanns i den lilla dekorerade parken där allt höll hus. Det var småbarn som dansade till julmusik på en uppbyggd scen och människor gick runt med bössor som man kunde lägga pengar i för välgörenhet. Till lunch hade vi ätit någon slags renskavswrap som han hade tvingat i mig, den skulle nämligen vara den bästa man kunde äta enligt honom. Jag som var oerfaren när det gällde sådant här tyckte i alla fall att det var gott men om jag skulle vara helt ärlig så var det inte det absolut godaste jag hade ätit i mitt liv. Allt var trevligt fram tills det att mina tår värkte av köld, då blev allt lite mindre kul. Sedan så var det ännu en sak som gjorde dagen lite mindre bra och det var att han bitvis var helt borta och hade tankarna på helt andra håll. 

Vi hade i alla fall tagit oss hem någon gång där vid fyra på eftermiddagen och nu så låg vi utslagna båda två på min säng. Mamma som jag inte hade sett på ett väldigt långt tag skulle komma hem lite senare vad jag visste, hon hade nämligen skickat ett meddelande till mig där det stod att hon gärna ville att vi skulle äta mat tillsammans mellan hennes skift. Jag tyckte att hennes idé lät bra, både av den anledningen att jag gillade mat och för att vi inte hade träffats på evigheter. Hon hade haft det så fullt upp med hennes och jag med mitt att vi inte ens hade träffats på hemma. Det var nog bra att vi fick en kväll, eller i alla fall en middag tillsammans så vi kunde reda ut en del saker med varandra innan vi skulle åka iväg till Italien nästa vecka någon gång. Hur det skulle bli med att Oscar skulle få följa med var inte riktigt utklarat än men det var mest troligt att han skulle få följa med - om vi nu höll sams med varandra tills dess. 

- Kan du förstå att vi för mindre än en månad sedan inte ens pratade med varandra? frågade Oscar och strök min kind lite försiktigt med hans hand. Jag nickade och njöt av hans mjuka och försiktiga rörelser. 

- Du var ärligt talat den personen jag minst av allt ville tala med, svarade jag med ett litet fniss. Han rörde fortfarande sin hand mot min hud, han såg nog klart och tydligt att jag tyckte om sättet han rörde vid mig på då huden på mina armar började att resa sig. 

- Jag förstår att du inte ville pratade med mig för jag var helt klart världens idiot och det står jag för. Du tycker säkert att jag fortfarande är det, sa han och suckade försiktigt innan han lade sig ner på rygg och stirrade rätt upp i taket. 

- Sluta, du är inte en idiot, jag tycker om dig som du är och även fast du tidigare varit lite dum - det vet du Oscar! svarade jag och kröp upp bredvid honom. Osäkert tog jag tag i hans hand och kramade om den försiktigt. 

- Alltså, började han.

- Nej, var bara tyst. Jag tycker om dig precis som du är och det spelar ingen roll hur många fel du gjort tidigare. Du är en viktig person för mig och det har du alltid varit, min mening var väldigt upprepande men det behövdes då han inte verkade vilja förstå att han var en viktig person för mig och att jag tyckte om honom även fast han hade gjort mindre bra val. 

- Lucia jag tror inte du förstår en sak, försökte han och tittade på mig samtidigt som han slet loss sin hand för att sedan lägga den på magen. 

- Förstår vad? frågade jag fundersamt. 

- Jag tror inte att du förstår att-, mer hann han inte säga innan min mamma öppnade upp dörren till mitt rum och tittade in. Hon tittade på oss båda med en sträng blick. 

- Jag tror att det är dags för Oscar att bege sig hem nu, ni får ses någon annan gång, sa hon avbrytande och öppnade upp dörren helt samtidigt som hon lutade sig mot dörrkarmen i hopp om att Oscar nu skulle gå ut. 

- Men mamma, började jag men blev avbruten.

- Nej Lucia, du måste hälsa Oscar hejdå nu så kanske ni ses efter lovet eller något, morrade hon irriterat och gav oss båda världens mest arga blick.