En riktig jul - The Fooo fanfiction

Lucka tjugofyra

Tjugofjärde december tvåtusenfjorton - julafton

Ensam i lägenheten satt jag och väntade på att timmarna skulle flyga förbi så att jag kunde lämna Stockholm bakom mig och åka till pappa i Italien. Just nu så kändes det nästan lite som att han var den enda som ville veta av mig eftersom han hade tagit kontakt med mig flera gånger under gårdagen. Oscar som jag hade skrivit till flera gånger under dagen hade dock inte svarat mig. Vad det berodde på hade jag egentligen ingen teori om, det kunde vara så att han ignorerade mig men också att meddelandena inte hade skickats och jag hoppades med mitt liv att de inte hade skickats för de var ingenting annat än pinsamma. Liksom hur kunde jag ha fått känslor för honom och varför erkände jag dem? Han hade säkert någon annan tjej han tyckte om, någon som var finare och bättre än mig.

Jag stod inte ut med ensamheten inne i lägenheten. Mamma var som vanligt på jobb och jag satt bara dystert och tittade rätt in i min trista vägg. Det var inget speciellt med väggen i sig, den hade inga tavlor, inga affischer eller liknande. Den var helt enkelt bara helt kal och tråkig.

Mamma kanske hade rätt, det fanns kanske någon anledning till att hata julen så mycket som hon gjorde. För ja, jag hade också börjat hata den nu när jag bara satt här utan att göra något vettigt. Kanske kunde jag ta upp min mattebok bara för att känna att jag hade gjort något vettigt men jag hade ingen ork till det. Det fanns ingen som helst ork i min lilla kropp.

Dörren i hallen öppnades upp och jag förstod direkt att det var mamma som kom in. Med långsamma steg så tog jag mig från mitt nu väldigt stökiga rum ut till hallen där mamma stod och klädde av sig hennes ytterkläder. Nedanför henne vid hennes skor så stod det en stor Ica kasse - förmodligen innehållande mat eller någonting annat som hon hade tänkt att vi skulle äta tillsammans den här julaftonen. När hon såg mig så tittade hon väldigt besvärat på mig men sedan så var det inte så värst mer om det. Hon tog sig förbi mig och in i vårt lilla kök där hon lastade upp matvarorna på bordet i ett långsamt tempo.

- Lucia kan du komma? Jag skulle vilja tala med dig om en sak, ropade mamma samtidigt som jag hörde hur kylskåpsdörren öppnades upp och sedan stängdes igen kort efter. Först hade jag inte tänkt gå dit utan vända om och gå in på mitt rum men när hon ropade på mig andra gången så gick jag dit bara för att slippa en massa onödiga bråk oss emellan.

- Vad är det? frågade jag dystert och slog mig ner på den lilla tripptrapp pallen vi hade ståendes vid skafferiet. Vi använde den oftast när vi skulle plocka ner någonting från de övre hyllorna där inne, så som tomma syltburkar och matlådor.

- Jag tänkte berätta för dig om det här med ja du vet julen och allt det där, började hon osäkert innan jag avbröt henne med en hög suck.

- Jag har bett dig i mer än tio hela år att berätta för mig varför det är på det viset det är och jag har inte fått något annat svar än några sura miner och ett annat samtalsämne. Jag fattar inte mamma? Vad är det för något som inte riktigt står rätt till i ditt huvud? Varför vill du helt plötsligt berätta för mig efter att ha förstört hela min jävla barndom? Ärligt så fattar jag inte ens hur du kan gå runt med ett gott samvete när du har vetat hur fruktansvärt allt varit för mig! allt bara flög ur mig och all den ilska jag hade hållit inom mig bara bubblade över. Det här var för mycket för mig, alldeles för mycket.

- Nästa sak du ska tuta i mig är väl någon lögn om Oscar och varför jag inte ska umgås med honom! Nej jag orkar inte mamma, seriöst jag orkar inte, skrek jag ut över köket och min lilla mamma som nästan såg skräckslagen ut över mitt utbrott på henne. Det var dock rätt åt henne, hon förtjänade en riktig utskällning enligt mig.

- Vet du vad? Jag är inte intresserad att veta anledningen längre, det enda jag vill just nu är att komma bort härifrån - från det stället där jag fick lov att växa upp i en liten ensam bubbla, min röst var fortfarande hög och arg när jag tog snabba steg ut i hallen. Vad jag höll på med visste jag egentligen inte, jag bara lät min kropp göra vad som kändes mest rätt utan att tänka. Det min kropp verkade vilja var att ta mig härifrån, vilket var det den gjorde också.

Utan att behöva göra något självmant så styrde min kropp sig ner i trapphuset och ut i den svala decemberluften. Det var sådan där knakande snö som lät för varje steg man tog och det lät lite som ljuv musik i mina öron. Jag hade lärt mig att gilla snön nu och det var skönt på något sätt då vi hade en riklig mängd med snö här. Mycket mer än normalt. Jag bara gick och gick efter alla gator runtom i mitt område. Uppför backar, förbi korsningar, nerför backar, över ängen, genom lekparken. Medan jag gick så sneglade jag in i ett eller annat fönster där de såg ut att ha frid och fröjd tillsammans. Lite önskade jag ändå att det var jag som hade en sådan stabil familj som kunde göra något sådant men nej, vi hade knappt familjemiddagar för vi var utspridda i två helt olika land långtifrån varandra.

Efter att ha gått i vad som kändes som timmar så stod jag utanför Oscars dörr. Han hade säkert hela hans släkt hemma hos sig men det brydde jag mig inte om. Det enda som cirkulerade där innanför mitt pannben var att jag var tvungen att prata med honom, ansikte mot ansikte.

Bestämt och med attityd tryckte jag på ringklockan i metallfärg som satt fast i trät bredvid dörren. Några steg hördes inifrån och kort senare vreds låset om innan dörren öppnade upp. Personen som hade öppnat dörren var ingen mindre än Oscars pappa och ursäktade för att jag störde för att sedan be om att få utbyta några ord med Oscar. Tur som det var så lät han mig det - han lät mig till och med in genom dörren. I väntan på Oscar så kände jag hur det vred sig i magen, varför gjorde jag det här? Varför, varför, varför?

- H-hej? hörde jag Oscar säga när han kom nerför trappan från övervåningen. Han tittade försiktigt på mig innan han fokuserade på vart han ställde ner sina fötter i trappan.

- Alltså fan jag vet inte ens varför jag står här just nu men det är en sak jag verkligen måste berätta för dig, sa jag och tittade ner på mina skor som tidigare hade varit fulla med snö men som nu hade ett blött lager över sig.

- Innan du säger något så vill jag ge dig det här, sa han och öppnade en ask där halsbandet han hade pratat om när vi shoppade låg. Jag tittade storögt på det bara för att det var så fint.

- Oscar du behövde verkligen inte, svarade jag och fingrade på den lilla kedjan i asken.

- Men jag ville och jag tyckte att det skulle passa på dig. Om du vill kan jag sätta på det på dig? han log försiktig åt mig och jag gav honom en enkel nick som svar. Försiktigt lade han mitt hår åt sidan och knäppte fast den lilla smala kedjan med en medaljong på runt min hals.

- Nå, vad var det du ville berätta? frågade han. Jag vet inte riktigt vad som tog mig till men jag ställde mig närmre honom och pressade samman våra läppar mjukt och försiktigt men på något sätt ändå i all hast. Det märktes på honom att han var förvånad först men slutligen så kysste han tillbaks, som tur var.

- Jag gillar dig som fan Oscar och det är inte förrän nu som jag insett hur länge jag har gått runt och önskat att jag haft just dig som min, sa jag ärligt.

- Vet du vad? Jag gillar dig med, svarade han och kysste mig passionerat. Den här gången skyllde han dock inte på någon dum mistel utan det var helt hans egna val.

The end