En riktig jul - The Fooo fanfiction

Bonuskapitel 6

Lucias perspektiv:

"Vad är det som har hänt mamma?" frågade jag oroligt och tog av mig min jacka. Jag hängde upp den på en av krokarna i hallen och följde efter henne in i lägenheten. Oscar stod snopet kvar i hallen och bara tittade på mig när jag gick in. Jag vände mig om och såg bekymrat på honom.

"Ska du inte med?" frågade jag förvånat. 

"Nej, det här är mellan dig och din mamma. Kom till mig sen så kan vi prata om det. Jag tror att ni behöver ta det här ensam - utan mig. Det kanske bara blir fel om jag lägger mig i det som har med er familj att göra", svarade Oscar och lutade sig mot dörren. Jag gick tillbaka till hallen och gav honom en lång varm kram. Han kysste mig i håret och viskade att han älskade mig och upprepade sedan precis det han hade sagt högt.

"Vi ses sen då", sa jag och kysste honom på läpparna. Han nickade och öppnade dörren för att gå ut. Jag vände mig om och traskade in till köket där mamma hade slagit sig ner vid köksbordet. Framför sig hade hon en svart skokartong som hon fingrade lite löst på. 

"Vart försvann Oscar?" frågade mamma när jag kom in i köket. Min blick var fokuserad på skokartongen hon hade framför sig. Jag kände igen den. Mamma brukade ha kartongen under sin säng och det var absolut förbjudet för mig att öppna den. En gång hade jag varit på väg att göra det när jag var betydligt mycket yngre, bara för att se vad som var i den, men mamma kom på mig precis när jag skulle göra det och gav mig en rejäl utskällning. 

"Han gick hem till sig han tyckte att det här var mellan oss två men jag ska till honom sen", svarade jag, fortfarande med blicken på skokartongen. "Vad är det i kartongen?"

"Lugna dig, sätt dig så ska jag förklara", sa mamma och pekade på stolen mittemot henne. Hon tog ett djupt andetag när jag slog mig ner och började långsamt och försiktigt att lyfta på locket. När hon hade öppnat det halvvägs lade hon händerna på kartongen igen och andades ut. 

"Jag är hemma av en anledning eller kanske två. Jag och din pappa har pratat om det här när jag var hemma hos honom i Italien och vi kände att det var dags för dig att veta sanningen." Mamma harklade sig och började ännu en gång att lyfta på locket. Det var precis som att hon var rädd för innehållet. Att hon inte riktigt vågade öppna för hon var rädd att jag skulle se. 

"Berätta bara vad det är som har hänt", suckade jag. 

"Jag kan väl börja med det lite lättare beskedet och det är att jag har bestämt mig för att flytta ihop med din pappa igen. Vi har planer på att jag ska flytta in hos honom efter din student. Då får du välja om du vill bo kvar här i Sverige i lägenheten eller flytta med oss ner till Italien. Lägenheten kommer vi hyra ut i andra hand om du väljer att hänga med mig så du kommer alltid kunna återvända om du vill det", började mamma med andan i halsen. Jag blev först väldigt chockad men sedan glad. Mamma hade varit så olycklig här utan pappa och jag visste hur mycket hon gillade att spendera tid med honom. Direkt när vi kom till Italien var det en helt annan sak, hon var gladare och en mycket bättre mamma än vad hon var här när hon bodde ensam med mig. 

"Men det låter ju underbart!" sa jag glatt. Jag var glad för mammas skull att hon äntligen kunde ta det beslutet. 

"Jag hoppas det kommer bli bra", log hon. 

"Det kommer bli hur bra som helst, du och pappa älskar ju varandra. Ni hör ihop tillsammans och jag vet hur olycklig du är utan honom", sa jag. 

"Jag har dock en annan sak att berätta som jag vet att du kanske kommer bli ledsen av att få höra. Jag vill inte förstöra något men jag vill ändå berätta det här. Jag vill att du ska få reda på sanningen om varför allt är som det är. Det kommer såra dig, det vet jag och jag ångrar nu idag att jag har hållit det här hemligt så länge som jag har gjort. När jag har berättat allt, hoppas jag med hela mitt hjärta att du kommer förlåta mig men det är fullt förståeligt om du inte kommer göra det", sa mamma hastigt. Genast blev jag nervös. 

"Mamma du gör mig nervös nu, vad har du gjort? Har du mördat en människa eller något?" frågade jag oroligt. 

"Jag vet inte hur jag ska förklara det", mumlade hon och började öppna lådan ännu en gång. Den här gången öppnade hon locket helt och lade det snett över 

"Några år innan du föddes så hade jag och din pappa en son", började mamma och lyfte upp en bild på en bebis från lådan. 

"Han hette Emilio och var en riktigt sprallig kille", fortsatte mamma. Jag satt själv alldeles stum. Hade jag en storebror? Varför hade jag inte fått reda på detta innan? Vart var han nu?

"När jag var gravid med dig fick vi reda på att han hade en svår cancer. Han lades in på sjukhus och vi fick efter många om och men veta att han inte skulle klara sig. Han kämpade för sitt liv att överleva men den 13 december var dagen hans hjärta slutade slå." Mamma torkade bort en tår som hade runnit ner över hennes kind. Hennes röst var alldeles hackig och hon svalde gång på gång på gång då hon förmodligen tyckte det här var känsligt att tala om. 

"Vi beslutade oss för att döpa dig, vår finaste skatt, efter namnsdagen just den dagen han gick bort och önskade att han skulle vara med dig, vaka över dig dag som natt. Vilket vi vet att han gör", snyftade mamma och nu rann det ännu fler tårar över hennes kind. Hon såg alldeles förstörd ut. 

"Efter det gick jag in i en decemberdepression eller vad man kan kalla det för. Jag orkar inte med december månad. Jag hatar julen av den anledningen att Emilio gick bort då. Jag kan inte se den högtiden som något vackert då mitt älskade mitt lilla barn dog just under högtiden. Därför jobbar jag bort sorgen och avstår att delta i aktiviteter som får mig att påminnas om att det är december - jul eller vad man ska kalla det", sa hon och avslutade allt med att räcka över bilden med barnet på. Jag fingrade på kortet och studerade det lilla barnet som var på bilden. Hur jag skulle reagera visste jag inte vid det här läget. En del av mig ville skälla ut mamma, skrika på henne och säga att hon är den sämsta mamman man kan tänka sig men en annan del höll mig tillbaka då jag visste hur hårt det här hade tagit på henne. 

"Det är tjugo år sedan han gick bort men det gör fortfarande lika ont att tänka på det", viskade hon och plockade upp fler grejer ur den lilla lådan som förmodligen tillhörde min storebror. 

"Jag vet inte vad jag ska säga", sa jag och kände hur det hade börjat tåras i mina egna ögon nu också.

"Jag vill vara arg på dig men det går inte", fortsatte jag och fortsatte att skåda bilden. "Det kommer ta ett tag att smälta det här och jag beklagar verkligen."

------------------------

Kan hända att jag möjligtvis gör en fortsättning.