En riktig jul - The Fooo fanfiction

Lucka tretton - del två

Med tankarna på bilden på mig och Oscar kyssandes från igår så gick jag in i den fullsatta kyrkosalen. Jag försökte att släppa tankarna på honom och bilden så gott som jag bara kunde men det gick knappt då den där bilden satt fast på min näthinna. Om jag sade att jag inte tyckte att den där bilden var söt så skulle jag ljuga för den var verkligen en sådan där bild man kunde finna på vilken tumblr eller wehartit som helst. Säkerligen hade varenda litet fan av Oscars band sett den där bilden och tagit det som att jag och han var tillsammans - vilket vi absolut inte var. Jag tror inte att vi skulle stå ut med varandra på det sättet om jag skulle vara helt ärlig. Han skulle störa sig på varenda liten grej med mig på en gång och samma med mig. Vi var på något sätt för lika för att kunna gå ihop på kärlekssättet, men vi hade sagt att om ett förhållande skulle bli aktuellt för någon av oss med en annan person så skulle vi inte ta den andre personen i andrahand. Nu visste jag inte helt säkert med Oscar och hur han resonerade kring det då han faktiskt redan hade bytt ut mig en gång men jag försökte att inte tänka på det så värst.

Första konserten flöt på helt okej till en början. Min körledare stod i mittgången och dirigerade med hennes händer hur vi skulle sjunga även fast vi alla redan visste hur vi skulle ta tonerna. Eller tja, de i kören bakom mig visste hur de skulle sjunga, jag behövde själv bara stå och vänta på att läsa mina korta textstycken. Mitt arbete var väl egentligen inte så värst jobbigt, det var dock hemskt varmt med ljusen jag hade i mitt hår och mycket av syret omkring mig slukades upp av de små lågorna som brann på ljusen.

- Vad i självaste helvete?! hörde jag någon utbrista när en av de sista låtarna var slut och den korta pausen mellan sången och diktläsandet rullade in. Den stora kyrkoporten öppnades upp och vindar av iskall luft flög runt inne i rummet men värmdes genast upp och innan den hade hunnit träffa oss här borta så var det nästan en varm vind. Långt borta i den mörka mittgången såg jag en kvinna komma gående med bestämda steg åt vårt håll. Muttrande ljud hördes i det tysta rummet och jag slängde lite oroat en blick på de nästa som skulle läsa sina dikter i hopp om att de skulle börja.

- Lucia, du kommer genast hit! utbrast den arga kvinnan som kom gående. När hon tonade upp i de lite mer ljusare delarna av kyrkosalen så såg jag klart och tydligt att det var min mamma som hade kommit. Innan jag ens hade hunnit reagera så hade hon släckt mina ljus i kronan och tagit ett stadigt tag om min överarm.

- M-men vad gör du? stammade jag frågande fram utan att få något svar. Mamma verkade vara fast bestämd med att jag skulle härifrån och det var nu. Människorna som satt placerade på de fullsatta bänkraderna följde oss med blicken och tittade på oss storögd men ingen vågade göra något åt situationen - inte ens Lotta som hade varit hur sträng som helst med det här framträdandet. Det kändes nästan som att åskådarna i publiken trodde att det här var inplanerat att det skulle bli på det här viset vilket det egentligen inte var.

- Mamma? försökte jag men hon bara tystade mig med att fräsa något elakt åt mig.

- Snälla, det här var min dröm - jag har alltid önskat att få stå och uppträda och då kan du inte bara komma och ta mig härifrån! sa jag med bestämd röst. Hennes grepp om min överarm släppte en aning när vi kom utanför porten men blicken hårdnade bara alltmer.

- Lucia, så länge du bor hemma så har jag all rätt till att göra såhär eftersom jag bestämmer över dig, sa hon bestämt och slet mig sedan bort till vår lilla bil som hon bestämt nästan tryckte in mig i.