Just Memories

Del 3

~ Oscars Perspektiv ~

Ogge och Melinda gick hand i hand med varann påväg hem till Ogge. Jag och Felix gick bakom.

"Så, ska ni med hem till mig?" Sa Ogge och kollade bakåt.

"Nej jag måste hem och fixa lite grejer." Svarade jag och Felix nickade instämmande.

"Jag också."

"Aha aa okej vi ses då." Sa Melinda.

Jag och Felix svängde av vid korsningen och gick sedan åt olika håll.

~ Ogges Perspektiv ~

Melinda öppnade dörren och gick in i huset, jag följde efter.

Vi slängde av oss skorna och gick upp till övervåningen.

När Melinda saktade in, tog jag tag runt hennes midja och bar upp henne.

Jag höll om henne medan hon stretade emot.

"Ogge släpp mig!" Skrek hon och skrattade.

Jag släppte ner henne i min säng men ställde mig över och började kittla henne.

Melindas skratt ekade i huset.

"Ogge ge dig!" Skrek jag flera gånger innan jag slutade och kysste henne lätt.

"Du kommer aldrig fatta hur mycket jag älskar dig." Sa jag och log.

"Iallafall inte mer än vad jag älskar dig." Sa hon och log tillbaka.

"Så du vill leka den leken." Jag började kittla henne igen.

"Okej okej... Förlåt sluta haha." Sa hon och skrattade.

"Jag älskar dig mest, eller hur?"

"Jaja absolut." Sa hon och jag slutade kittla henne.

"That's right darl." Sa jag och drog henne till mig.

Hon var perfekt för mig.
Hennes leende.
Hennes ögon.
Hennes hår.
Hennes kropp.
Hela hon.

På sättet hon kysser mig.
På sättet hon håller min hand.
På sättet hon sover bredvid mig.

Jag kan inte beskriva.

"Vad tänker du på?" Sa Melinda och väckte mig ur mina tankar.

"Dig." Sa jag och log. Hon log tillbaka och drog sin hand över mitt hår.

"Vänta lite." Sa hon hastigt och sprang ut ur rummet.

Efter ca 15 minuter kom hon tillbaka med en av mina bandanas runt huvudet. En vit som matchade hennes mörka hår perfekt.

"Här!" Sa hon och slängde en svart bandana till mig. Jag knöt den runt mitt huvud och hon log igen.

"Nu är vi lika." La hon till.

"Men ändå olika." Svarade jag lågt när hon satte sig framför mig på sängkanten. Jag reste mig upp och la armen runt henne.

"Vad menar du?" Hennes röst var nervöst sammanbiten.

"Vi är lika men ändå olika. Asså, våra själar är lika men våra personligheter och liv är olika." Förklarade jag och flätade ihop min hand med hennes.

"Juste.." Sa hon och stämningen lättade direkt. "Du har rätt!"

"Har jag inte alltid det?" Jag kysste henne på kinden.

"Nej inte alltid men det behöver vi inte ta nu."

Jag kunde inte sluta le i hennes närvaro.