I'm Still Alive

I Stina

- Enormt tacksam, avslutade jag med ett leende. Adele, Martins mor tittade på mig nu. Hennes ögon var blanka och hennes kinder randiga. Medans hennes man Johan bara stod där med högt huvud. Mina egna föräldrar stod i publiken och jublade medans min storebror och handledare Corn Harbreak stod bakom mig. Han nickade stolt åt mig när jag tittade på honom. Bredvid honom stod min eskort Alicia Tornek. Hon log också uppskattande.

- Panem idag, Panem imorgon, Panem för evigt, sa jag högt och tydligt som avslut i mikrofinen. Alla jublade och klappade i händerna. Själv visste jag att jag inte var värd det här. Dom kunde valt vem som helst av dom fem sista på arenan, men dom valade mig. Det såg såklart ut som om vi dödade varandra men jag vet att det inte var så. Efter att jag hade dödat Rachel blev allt mörkt och sedan bara tog dom mig. Men vad som hände sedan med dom andra visste jag inte. Kanske blev dom torterad till döds. Jag såg det framför mig. Marcha uppskuren, rödtotten från distrikt 5 slagen och Martin... Nej, inte Martin. Martin kunde inte vara död. Jag visste det bara. Och dessutom saknade jag honom för mycket för att tänka mig det.

- Ursäkta mig, sa en flicka och väckte mig ur mina dagdrömmar. Dina blommor. Hon räckte mig en enormt stor bukett blommor.

- Tack så mycket, sa jag och log mot henne. Hon verkade bli jätte glad av den lilla rörelsen och hoppade tillbaka till sin plats.

Den natten låg jag bara i sängen och vred mig. Dagen därpå skulle jag och dom andra åka på en stor fest i huvudstaden innan hela segerturnen äntligen skulle vara över. Jag trodde att segerturnen skulle vara något kul, som ett pris. Men det var helt tvärt om. Jag hatade varje minut. Men till skillnad från andra var jag en skicklig skådespelare och kunde lätt täcka mitt asky när jag mötte Rachels familj. Dom stod och stirrade på mig hela tiden. Om blickar kunde döda skulle jag vara stendöd vid det här laget. Samma sak var det med pojken från distrikt 3. Till och med hans ansikte på skärmen över dom stirrade på mig av ilska.

 Första gången jag hade kommit till huvudstaden efter att jag hade vunnit hade mina stylister fått tillåtelse att ändra saker på mig. Mitt hår var nu sliverblont och jag gillade det inte alls. Dom ville ändra min hud till helt vit men jag vägrade, samma sak med ögonen. Jag tänkte på hur Martin egentligen hade hatat spelen. Hela tävligen. Jag visste det redan innan vi blev uttagna. Jag kom ihåg när han under en historia lektion ifrågasatt hunger spelen och sagt att det egentligen var en dålig idé. Vår lärare hade svimmat av det och hela klassen hade suttit och stirrat på honom. Han hade bara varit 12 år men det var fortfarande olaglit och gärvt. Jag började gråta. Varför gjorde jag det? Åh nej, Stina, du gråter faktiskt och över den mest patetiska anledningen också. 

Jag tänkte snabbt på Edward och vad han hade sagt till mig innan han hade åkt till hungerspelen för att brutalt bli dödad. Men även om jag hade gillat Edward så var det inte i närheten av vad jag kände eller vad jag hade hade känt för Martin.

Jag hade vetat att han antagligen hade varit död länge nu men det var ändå svårt. Jag hade gillat Martin en lång tid under skoltiden. Han var den äldre och snygga killen som skulle delta i hunger spelen. Fast egentligen hade bara varit en av många. Martin hade alltid gått runt och pratat tjejer hela tiden. Det var nog också därför jag hatade rödtotten så mycket. Allting kändes alltid mindre läskigt när han gjorde det med mig. Om han hade levt nu så hade han varit 17 år. Det sade alltid Corn att det var hans favorit ålder. 

- Jag önskade att du skulle vara här, Martin, sa jag ut i luften och kände efter det hur ögonlocken blev tunga.