Kär i min bror

Kapitel 2.

Kände att det vart ett så kort kapitel så vi kör ett till.
~
~
Jag kollade Omar i ögonen och fortsatte;
"Jo, ehm. Han och jag träffades på en fest. En gång. I Göteborg..." Mer sa jag inte mer för hade jag sagt mer så visste jag aldrig vad Omar kunde göra. Han var starkare och kaxigare än vad man kunde tro.
"Fett nice" Plötsligt öppnade den siste killen käften och sa nå. Kan han prata?
"Ja juste, det här är då Oscar & Ogge" Säger Felix.
Felix perspektiv.
Så, Omar och hon kände varann? Fan om han lär känna henne bättre.
Asså inte för att verka så men hon såg ju bra ut, de gjorde hon. Men ugh, hon är min syster. Vafan tänker jag med.
Men nej hon är min. Men nej Felix vad tänker du?
Asså jag är inte kär i henne. Hon är ju. Ja, snygg. Och sexig. Hennes vita shorts och hennes vita tröja då man ser igenom tröjan och ser Push-up bh-n gör henne sjukt sexig. Den är rosa och shiet, störa bröst är inget hon har problem med.
"Du Natalie?" Enis öppnade munnen, säger han något med stil av 'Lust och hänga med ......' Ja nånstans. Men säger han det, så är han körd.
"Ja?"
Natalie var ju inte direkt feg, hon svarade med raka svar.
"Har du lust att hänga med mig och bada imorgon?"
Den lilla jäveln.
"Ehhm.."
Mer han hon inte säga förens en bil tutade ner ifrån, eller snarare en LASTbil. Alla hennes saker hade kommit. Tänk att eftersom inte vi hade hunnit gjort iordning hennes rum än så ska hon få sova inne hos mig. Med mig.
Mitt rum är ju sjukt stort.
Nej men ugh, är jag kär? Efter en dag. Fan heller. Felix Sandman blir aldrig kär. Okej. Fan. Ta dig Felix. Det är lugnt. Det är bara en tjej som du ska dela rum med, och hus. Och mat. Och bo med. Fan det är ett större problem.
Utan att jag märkt det springer Natalie ner och kommer inte upp på ett tag.
~ 1 timme senare ~
Killarna skulle dra hem och jag följer med dom ner. Jag ger dom en bro-hug innan alla går ut genom dörren och stänger den efter sig.
Jag går in i köket där Pappa & Sofie ( Natalies mamma) sitter vid bordet.
"Vart är Natalie?"
Undrar jag som om jag knappast brydde mig.
Pappa nickar mot vardagsrummet.
Jag går in dit ned sakta steg. Natalie sitter där, men sin mascara rinnandes ner för ögonen. Hon ser helt förkrossand ut.
"Natalie, vad har hänt?"
Hon svarar mig inte utan brister ut i ännu mer gråt.
"Natalie?"
Hon svarar inte utan kollar bara ner mot sina ben.
"Natti?"
Hon kollar på mig och jag går mot henne och sätter mig brevid henne i soffan.
"Allt var mitt fel" snyftar hon fram.
Jag förstår inte riktigt vad hon menade.
"Hah?"
"Att han dog, det var mitt fel"
Jag förstod genast. Hon pratade om hennes pappa..

Så ja, ett till kapitel idag. Vad tror ni kommer hända??