Kär i min bror

Kapitel 23.

Natalie's perspektiv.

Nu stod vi här. Utanför dörren. In till huset. Vad det här slutet på allt? Var detta meningen? Att allt bara skulle ta slut?

Vi går in i huset. Mamma och Magnus kommer rusande mot oss och omfamnar oss. Det trodde jag aldrig. Jag trodde dom skulle vara arga för att vi rymt.

-V-vi har en sak att berätta, säger Felix och kollar menade på mig.

-Ja, eller eh, Felix? jag vet inte vad jag ska säga, Felix får nog ta detta. Jag klarar det inte.

Asså tänk er själv, det är som att berätta för eran mamma att ni är kär, kär i sin bror.

-Ja, vi har då en sak att liksom berätta som är ganska, asså, detta får inte förstöra mellan er, då, säger Felix frustrerat.

-Va-vad menar ni? frågar Magnus.

Jag och Felix kollar på varann.

-Jo, asså, säger Felix men jag avbryter han. Jag kan liksom inte hålla mig längre.

-Jag och Felix är tillsammans, säger jag snabbt men hörbart. Jag hoppar på han och vi börjar kyssas. Detta är bara för for real..

Vi slutar efter ett tag när vi märker att Magnus och mamma bara står och kollar på oss.

-Ja-ja bara, säger mamma och börjar snyfta. Gråter hon? Varför gråter hon? Jag är ju lycklig. Felix har fått mig att må bra igen. Att inte behöva tänka på pappa mer.

-Det här är bara för, for real, säger jag och suckar. Jag springer upp och drar fram min resväska. Jag packar i allt som behövs. Jag springer ner från trappen igen och ut genom dörren.

-Natalie! NATALIE?! ropar Felix efter mig. Jag vet inte varför, men jag stannar inte. Jag bara går och går.

Jag har en av nycklarna till Felix mamma's lägenhet och det är precis dit jag tänker dra.

Jag tar bussen in till stan och försöker söka mig till lägenheterna där Felix mamma bor.
Tillslut hittar jag.

Jag springer upp till andra våningen, det finns liksom 3 våningar och Cecilia bor på andra våningen så jag springer dit.

Jag står utanför dörren som det står med stor text på: "Sandman, Cecilia"

Jag trycker i nyckeln och går in. Det ser exakt ut som vi lämna det. Jag känner mig som hemma här. Som jag gjorde mer pappa.

Jag stänger dörren efter mig och slänger av mig skorna. Jag kollar lite runt i rummet. Köket, vardagsrummet, sovrummet. Där jag sov med världens finaste kille. Felix. Felix Sandman.

Felix är verkligen den jag vill leva med. Den jag vill ha för mig själv. Jag skiter fullständigt i vad mamma och Magnus säger om det. Jag är kär, kär i Felix Sandman. Världens finaste kille, som fått mig att sluta tänka på allt det dåliga med pappas bortgång. Jag tror pappa sitter där uppe och tänker på mig just nu. Det han tänker är ' Gud vilken fin dotter jag har, jag är stolt över henne '

Jag går ut och rummet och Felix kommer insprutades.

-Natalie! säger han och jag hoppar upp i hans famn.

Jag tittar ner på golvet under kramen. Det står någon på den.

'Jag är stolt över dig, min älskade lilla nia Fia!'

-Pappa, viskar jag tyst för mig själv och ler.

-
-
-

Så detta var slutet på denna bok. Jag ska börja skriva på en till. Jag behöver massa namn. Skriv 6 killnamn och 6 tjejnamn så får ni en follow och en personlighälsning.

Tack till alla som läst denna bok och kommenterat fina saker! Hoppas ni verkligen tyckt att den varit bra.

Nästa bok jag ska börja på ska jag skiva färdigt allt på först och sen släpps kapitel en dag i taget.

Aja, hoppas ni gillat denna.