Kär i min bror

Kapitel 1.

Jag satt i mitt rum och kollade på tavlan jag hade i min hand.
Det var en svart ram och bilden var från vintern 2009 då jag och pappa var i Fjällen på en skidresa.
Jag var 11 då. Det var 5 år sedan och jag är nu 16.
"Gumman har du packat färdigt så vi kan åka?" Mamma stod nu i dörröppningen och väntade på att jag skulle packa färdigt.
Jag kollade på tavlan där pappa och jag stod på högsta berget med skidor och skulle åka ner för den långa backen.
Jag la tillslut ner den i flyttlådan och nickade mot mamma.
~ i bilen ~
Mamma var hur spänd som helst på att få träffa Magnus och på att äntligen få flytta.
Jag vela helst bara stanna hemma, jag vela inte få en ny pappa, ingen brosa.
Jag vela ha det som det alltid varit.
"Är du spänd på att få träffa din nya bror?" Mamma hade plötsligt vaknat upp från sina drömmar om Magnus. Jag svarade bara med ett enkelt "mm"
Efter ungefär en halv timme var vi framme. Mamma hoppade ur bilen och jag satt bara kvar.
Magnus kom ut till mamma och kramade om henne.
Mitt fönster för ner hissat så jag hörde allt vad Magnus & mamma sa.
"Felix, kom ut hit en stund"
Magnus ropade alltså på hans son, min blivande bror.
Efter en liten stund knappt 5 minuter kommer då den där Felix springandes ut.
"Vad är det?" Frågar han drygt.
"Dom är här nu" Säger Magnus & kollar mot mamma.
Jag orkade inte bry mig om vad dom sa längre och kollade ner på mina vita shorts och rätt så bruna ben eftersom jag och mamma hade åkt till Spanien en vecka. Den veckan pappa dog.
Utan att jag märkt det faller en tår ner från min kind.
Jag sluter ögonen och torkar bort mina tårar lätt.
"Sitter du här och tjurar?"
Felix hade kommit och gav mig ett retsamt flin. Asså seriöst, jag känner inte han. Kan han bara dra?
Jag svarade inte på frågan och Felix fortsätter prata.
"Hade du tänkt komma ut hit eller ska du bo här?"
Jag öppnar dörren och går ut till honom.
Det kanske är bäst att jag går ut så inte dom tycker att jag är så otrevlig, Felix kom ju i alla fall ut från huset.
Felix går in i huset och jag följer efter honom. Vi hamnar plötsligt på hans rum.
Felix pratar om lite allt möjligt. Asså jag måste bara säga de, han ser verkligen bra ut. Men Gud nej han är min typ bror. Ugh. Efter ett tag knackar det på dörren och in kommer 3 killar som verkar vara i våran ålder.
"Eyyo, Felle har brudar" ropar plötsligt en av killarna som har något fluffigt hår.
"Amen käften, det är farsans bruds barn" Säger Felix kaxigt tillbaka och kollar på min med en blick som säger typ 'dom e störd okej?' som svar nickar jag bara tillbaka.
Men det är något jag känner igen med en av killarna, han är lite mörkhyad. Asså inte helt svart men han har bruna ögon och brunt hår. Som typ att jag träffat han förr. Plötsligt kollar han på mig och säger:
"Natalie?" Och det är då jag kommer ihåg, det är han. Omar. Han lämnade mig ensam i Göteborg på någon fest. Ugh. Jag hatar han verkligen.
"Vänta va, känner ni varann?" Säger Felix.
"Eh, mm..han..."
Jag hinner inte säga mer innan Omar ger mig en 'du är död' blick.

Okej, kort kapitel. Men hoppas ni gillade början i alla fall. Men vad tror ni händer mellan Omar & Natalie nu? Ska försöka skriva ett till kapitel ikväll eller imorgon.