Kär i min bror

Kapitel 18.

Natalie's perspektiv.

Felix och jag börjar gå igen. Vart vi ska vet vi inte. Vi har gått ett långt tag och jag börjar bli trött.

-Felix, kan vi inte stanna? gnäller jag åt Felix.

Felix saktar in och när jag hunnit fram till honom kramar vi varann.

-Vart ska vi? mumlar jag i hans famn.

Han skakar på huvudet.

-Jag vet inte.

Vi är mitt ute i ingenstans. Det ända vi ser är skog. En massa jävla skog.

Men sen ser jag något, som ser ut som en stuga.

-Felix det är en stuga där, säger jag.

Felix kollar upp från kramen och vi börjar gå mot stugan. Den är inte låst. Den är öppen.

Vi går in i stugan och kollar oss omkring. Det var riktigt fint. Men vi kunde inte stanna där.

-Felix, vad hände med din mamma? frågar jag honom när vi lämnat huset.

-Inget, hon bor nånstans i Stockholm, säger han.

-Men varför drar vi inte dit då? frågar jag honom som om det var självklart.

-Asså jag vet inte, säger han och kollar på hans fötter.

-Du, säger jag och går och kramar han.

Han tar upp telefonen och letar efter en kontakt som det står 'Cecilia' på. Han har inte ens döpt henne till 'mamma'

Han väntar ett långt tag innan han trycker på numret och tonerna går.

Felix perspektiv.

C: Cecilia F: Felix

C: Ja det är Cecilia?
F: Hej, mamma...det är Felix..
C: Vem fan är du?
F: Mamma, det är ju jag.
C: Jaha, och vad vill du då?
F: Kan jag och en vän komma till dig ett tag? Det är lite problem hemma.
C: Jaha, visst.
F: Vart bor du då?
C: Jag skickar en vägbeskrivning

Vi säger inte hejdå utan lägger bara på. Efter ett tag får jag ett sms från Cecilia med en vägbeskrivning.

Vi börjar ta reda på vart vi är och lyckas inte något vidare.

Vi kommer ut till en stor väg, vi anar att det är E4 och i försöker lifta.

Ingen stannar, förutom en.

Vi hoppar in i bilen och det är en kille i 30-40 års åldern.

-Vart är vi? säger Natalie när hon satt på sig sitt säkretsbälte.

-En stund utanför Stockholm, säger han.

Bilresan går sakta och jag och Natalie myser i baksätet och ibland pratar vi med föraren.

Vi har kommit in i centrala Stockholm och vi tackar för skjutsen och börjar följa vägbeskrivningen mamma skickat.

Vi är nära och börjar gå upp i trapphuset där mamma ska bo. Vi hittar en dörr där det står 'Sandman Cecilia'

Vi knackar på och dörren öppnas.

-Hej plutten, säger hon och Natalie ser konstigt på mig.

-Hej....mamma, svarar jag och vi stiger på.