Kär i min bror

Kapitel 8

Felix perspektiv.

När jag kom hem igår låg Natalie och sov. Jag vela inte väcka henne så jag la mig och sov i soffan.

~ 3 veckor senare~

Jag och Natalie här varit ensam i ungefär 4 veckor, så om 2 dagar kommer Sofie och pappa hem. Eftersom vi inte har mycket ensam tid kvar, så har jag planerat denna dag sjukt bra om jag får säga det själv.

Nu var det morgon och jag kände att hon behövde kliva upp så jag gick upp till vårat rum och drog upp rullgardinen. Jag sätter mig vid henne och skakar lite på henne.

"Godmorgon sömntuta" säger jag när hon öppnat ögonen.

Hon svarar inte utan bara suckar.

"Jag går ner och gör frukost, kom när du är klar"

Jag går ner mot trappan. Jag vill göra den här dagen speciell för henne. Fråga inte varför, men det kändes som om jag lämna henne den morgonen hon drog till Oscar. Jag gillar henne jätte mycket, men jag kan inte erkänna det. På något konstigt sätt känns det som om hon och jag är tillsammans men jag vill ju liksom inte fråga det. Om jag gör det och ba 'Är vi tillsammans' kommer det typ låta som om jag frågar chans på henne som man gjorde i typ 10-11 års åldern.

Jag fixar lite jordgubbar och bacon och allt det där mysiga och goda som hon alltid vill ha.

Efter 10 minuter kommer hon ner igen.

"Värst vad du hade gjort ordning då" säger hon och blinkar flörtigt med ena ögat.

"Jag vill göra det speciellt för dig" säger jag och går fram och kyssen henne.

Natalies perspektiv.

Omg, vad gör han? Han kysser mig. Jag trodde inte att vela ljuga för mamma och Magnus.

"så? vad va det där?" säger jag.

"Hellre ljuga för pappa och Sofie, än att inte få vara med världens bästa tjej" säger han.

Eftersom han är typ 20 cm längre än mig så hoppar jag upp och kramar honom.

Vi äter och har det allmänt roligt. Men sen, sen kommer smällen.

"Jag har planerat hela dagen för oss, först när vi fixat oss ska bara du och jag dra till Omar och vara med han i Göteborg. Sen ska vi gå på liseberg med han. Okej visst, det kanske inte blev bara du och jag, men Omar vela så gärna va med. Och ni känner ju varann så det är ju bra."

Jag kan ju inte säga som det är med Omar. Det går inte.

Jag nickar bara och sätter på ett litet fake smile.

Hur ska jag ta mig ur det här?

Herregud vad kort kapitel. Men som jag sa tidigare så har min mobil fuckat som när jag tappa den så jag måste skriva på datorn. Och den är så jävla efterbloven så aa.

Men glad alla hjätrans dag alla 251 läsare om jag ska vara exakt.

Ska till en kompis nu, så ska skriva ett längre kapitel imorgon.

Asså haha vad kort kapitel. dör.