♕ A v e r y ♕
Utflykten gick ganska fort fram. Vi lärde oss om allt från hur man planterar hasselnötter till hur man bäst hanterar ett ilsket piggsvin (väldigt lärorikt om du frågar mig).
Under den sista halvtimmen fick vi gå lite vart vi ville i skogen eller vid stranden. Då kom Henry (Ja, jag har lärt mig alla killarnas namn nu) med idéen att vi skulle gå ut på bryggan och doppa våra fötter. Men det slutade inte riktigt lika bra som jag hade tänkt mig när Max fick för sig att putta ner mig i vattnet. Vattnet nådde mig upp till halsen och blötte ner topparna av mitt hår. Killarna hade bara skrattat åt mig som ett gäng femåringar, men till slut växte dom väll upp och drog upp mig ur vattnet.
När jag kommit upp ur vattnet hade alla killar bara stått och stirrat på mig med flin på läpparna. Jag kollade förvirrat på dem, men dem kollade inte på mig. Eller iallafall inte mitt ansikte. Jag följde deras blickar och såg att mitt linne hade blivit helt genomskinligt av vattnet.
Det är det man får för att inte ha tagit på sig en bh. Tänkte jag. Jag försökte skyla mig kropp med mina armar och vände mig om med ryggen mot dem, jag kände hur mitt ansikte sprängdes upp av rodnad. Utan ord slängde någon fram en hoodie vid mina fötter. Utan att vända mig om hade jag tagit på mig tröjan. När jag sedan vände mig om stod killarna och kollade ner i marken. Hoodien som tidigare hade varit på Mason är borta och han har nu bara på sig en vit T-shirt.
***
Just nu är vi på väg mot bussen. Jag håller mina skor i handen och håller huvudet sänkt. Killarna hade försäkrat mig om att dem inte hade sett något, men man kan väl säga så här; chansen att någon av dem kan hålla sig i ett förhållande i mer än en vecka är större än att jag tror på ett ord av vad dem säger. Jag drar ett djupt andetag och drar in den ljuvliga doften av Masons tröja. Hur kan han lukta så gott? Det doftar som lavendel blandat med något sött och en gnutta av Mason. Ljuvligt.
När jag kommer fram till bussen går jag snabbt så långt bak som möjligt och sätter mig i sätet längst in. En en tjej kommer gående i min riktning och verkar överväga att sätta sig bredvid mig. Snälla, snälla sätt dig. Men som vanligt får jag inte som jag vill. Tjejen sätter sig på sätena en rad framför mig och lämnar platsen bredvid mig tom. Jag suckar högt och ber en tyst bön att någon av killarna inte slå sig ner bredvid mig. Just när jag tror att kusten är klar sticker ett huvud upp längre fram i bussen. Mason söker med blicken runt om i bussen, men när våra ögon möts rynkar han på pannan. 'Sitt here' mimar han och pekar på platsen vid honom och de andra. Jag skakar på huvudet och vänder huvudet mot fönstret. Inte en chans att jag sätter mig där. Jag stänger ögonen i ett försök att varva ner efter den hektiska dagen.
Men mina tankar avbryts är någon slår sig ner i sätet bredvid mig.
"Mason, please I want to be alone" säger jag och vänder mig för att möta hans ansikte. Jag spärrar upp ögonen när jag ser att det inte alls är Mason som kommit och gjort mig sällskap. Det är Mr. Stewart. Han kollar förvirrat på mig och ler sedan ett oskyldigt leende. Mina kinder blir så varma att jag kan känna hur det pulserar i takt med mitt rusande hjärta.
"Sorry, I thought you were someone else" säger jag och ger honom ett ursäktande leende. Jag vänder snabbt bort blicken och lutar huvudet mot fönstret. Kan den här dagen gå mer fel?
*Senare under dagen*
Jag sitter på min säng och kollar på Friends på min dator. Jag är på avsnitt 11 säsong 6, för andra gången. Jag älskar Friends, det får mig alltid på bättre humör. Jag tar upp min mobil och kollar klockan. 18.30. Jag stänger ner datorn och sätter den vid mitt nattduksbord och börjar gå mot badrummet. Tänk om Mason har glömt att han sa att han skulle hämta mig. Tänk så vill han inte ha med mig efter vad som hände tidigare. Fast han har ju inte direkt sagt att han inte skulle komma. Jag skakar på huvudet och drar av mig Masons hoodie och går in i duschen. Jag slår på vattnet och vrider det till den kalla delen. Jag lutar huvudet och låter det kalla vattnet åka längst mitt hår och ner för min kropp.
YOU ARE READING
The Day We Met
Teen Fiction17-åriga Avery har flyttat till Florida med sin storebror Alex och deras föräldrar. Hemma i New York var Avery aldrig någon som tog plats utan höll sig på sin sida. Men när hon börjar på sin nya skola är hon mittpunkten i allas ögon, inklusive skola...