Florida

30. Surprise, surprise...

(Det kommer vara en ¤ framför varje gång de pratar svenska)

¤"Mamma! Pappa!" skriker jag och på två röda är jag om halsen på de båda. Pappa skrattar sitt skrockande skratt och mamma strålar större än en sol. Jag ser hur en nyfiken Sara störtar in i köket och när hon ser mina föräldrar ler hon.

"Vad jag har saknat er" mumlar jag. Mamma lossar mitt grepp runt dem båda och pussar mig i pannan.

¤"Och vi saknat dig, vännen." Jag flinar så brett att det värker i kinderna. Men slutar tvärt när jag ser ett välbekant ansikte bakom dem.

¤"Dddu!" säger jag och stirrar på personen framför mig.

"Gwen!" säger Tristan och ler lite blygt. Hela mitt huvud snurrar och det känns som jag ska svimma. En hop med känslor väller över mig. Ilska, sorg, skam. Med tre stora steg kliver jag mot honom. Det jag gör sen kommer helt utan att jag hinner tänka.

*SMACK*

Tristan stirrar på mig med ögon stora som golfbollar. Hans mun hänger öppen och på hans högra kind har han ett rött märke efter min hand. Alla som är i köket, (jag, Sara, Saras föräldrar, småbröder och mina föräldrar) ser precis lika förvånade ut som jag känner mig. Jag har aldrigt varit den våldsamma personen och här står jag nu med en hand som svider. Först kommer skuldkänslorna farande, om jag har ont i min hand, vad har då Tristan i sin kind? Men skuldkänslorna ersätts snabbt av ilska.

¤"Vad i H*lvete gör du här!" Fräser jag. Tristan tar något steg tillbaks, rädd att få en till käftsmäll. Jag hör hur Daphne och Terry tassar nerför trappan för att ta reda på vad ståhejet är om. Ingen av de fattar något av vad som sägs, utan ser helt borta ut.

¤"Vi tog med honom" svarar mamma istället för Tristan. Jag snurrar runt så jag ser henne i ögonen.

¤"Ni gjorde vad!" den här gången fräser jag inte utan skriker. "Ni vet ju vad han har gjort" Mamma ska precis säga något, men jag stoppar henne."Nej, jag vill inte höra!" Med de orden lämnar jag köket, På vägen ut måste jag trycka mig förbi Daphne och Terry som står i dörröppningen. Jag känner hur Daphne försöker ta tag i min hand för att stoppa mig, men Terry hindrar henne. Han skakar bara på huvudet och Daphne låter sin arm falla till hennes sida igen.

¤"Gwen! Stanna!" ropar min mamma från köket och jag hör hur hon krånglar sig förbi folksamlingen som står där inne. Hennes rop får mig att springa ännu snabbare därifrån. Utan att tänka styr mina ben mig ut på strandpromenaden istället för upp till mitt rum.

Ute är det fuktigt och man känner doften av havet, som inte ligger mer än 50 meter bort. Eftersom jag är barfota är sanden sval mot mina fotsulor. Längs strandpromenaden går turister som precis ätit klart sin middag på någon resturang och är påväg hem till sina hotell. Det känns rätt skönt att inte vara ensam. Männsikorna runt omkring mig ger mig iallafall någon slags gemenskap.

Jag låter mig springa i den mjuka sanden ända tills jag sjunker ner på mina knän. Sanden sätter sig på en gång som ett skyddande lager runt knäskålarna. Försiktigt lutar jag mig bakåt så jag landar på rygg. Jag bryr mig inte om hur mycket sandkorn som jag imorgon kommer behöva tvätta ur håret. Stjärnhimlen ovanför mig breder ut sig och jag börjar leta efter något välbekant stjärntecken, men ger snart upp. Istället låter jag blicken vila på himlens små diamanter. Plötsligt börjar skolavslutningsbilderna fladdra förbi i mitt huvud. Bilden på mig i underkläder, min hemska sångröst, Tristans flin när jag flyende lämnade aulan. Klumpen som Chloe lyckades knyta upp den där gången jag hemma hos henne, lägger sig återigen i magen. Fast den här gången ännu värre. Jag försökte lura mig själv att jag glömt bort Tristan, att den hemska dagen inte spelade någon roll, men jag hade fel. Den finns kvar lika tydligt i mitt undermedvetna som förrut. Det går inte att tvätta bort den.

¤"Gwen, hjärtat" Min mammas röst får mig att slita blicken från himlen. "Jag är så ledsen för det där! Så ledsen. Men dagen efter du åkt kom Tristan hem till oss. Både jag och din pappa höll på att slita huvudet av honom då, men han pratade med oss väldigt länge. Han ville be om ursäckt och hade givit tillbaks alla pengarna han hade fått. Men eftersom du hade åkt gick inte det." Mamma sjunker ner bredvid mig och borstade bort en slinga som fallit ner i mina ögon. "Så när jag och din pappa bestämmde oss för att åka hit frågade vi om han ville med. Inte för hans skull, utan för din. Du behöver ett avslut. Du behöver prata med honom, höra vad han har att säga. För att du ska kunna släppa det som hänt." fortsätter mamma. Hon strycker mig lätt över håret. Sakta reser jag mig till sittandes. Mammas armar är genast runt mig och vaggar mig sakta fram och tillbaks.

¤"Men det betyder inte att jag förlåter honom" viskar jag.

¤"Och det behöver du verkligen inte. Du behöver bara få ett "closure" som man säger på engelska." Jag nickar och mamma pussar mig lätt på hjässan. Hon vaggar mig fram och tillbaks lite till och jag sluter trött mina ögon. Snacka om händelserik dag.

"Seså hjärtat. Nu går vi in." Säger hon när vi suttit en längre stund och bara kramats. Hon reser sig upp och sträcker sedan ut en hjälpande hand till mig. Hennes hand ser lockande ut,men jag är inte riktigt redo att möta alla inne i huset än.

¤"Jag stannar nog ute en liten stund till."svarar jag. Mamma nickar och går sedan tillbaka mot Strandhuset. Jag följer henne med blicken hela vägen, ända tills hon försvinnner genom dörrarna. Hennes ord ringer som klockor i mitt huvud. En del av mig vet att hon har rätt. Knuten i magen är ett levande bevis på det. En annan del vill helst bara ignorera allt, slippa dra upp alla känslorna till ytan igen. Men jag vet att det inte kommer gå. För ju längre tid jag kommer ta på mig att konfrontera Tristan, desto längre tid kommer det ta att gå vidare helt. Jag måste få veta varför han gjorde som han gjorde.

Med det tänkt reser jag mig upp och går med myrsteg hemmåt. För varje steg tar jag ett stort lugnande andetag. Om jag nån gång ska våga berätta för Web hur jag känner, måste jag göra upp med Tristan först.

¤"Det här är mitt 'closure' " mumlar jag för mig själv, precis innan jag kliver in i huset för att möta Tristan och skolavslutningen en gång för alla.