Florida

18. Time to meet the Family

Jag höjer handen, men tvekar lite innan jag låter den träffa den bruna trädörren. Ett par lätta steg närmar sig och en kvinna i 40-årsåldern öppnar. Hon är smal och har skrattrynkor runt de blåa ögonen. I hennes blonda hår som sitter uppsatt i en hästsvans finns det inslag av grått. Hon ler ett varmt leende mot mig.

"Gwen, va?" säger hon och kliver åt sidan. Jag ser på direkten vart Web har fått sitt utseende. Dom är så slående lika. Jag tar några steg in i den hemtrevliga hallen och kan inte låta bli att låta blicken löpa fritt i huset. Det luktar svagt av nybakade bullar och något citrontvättmedel. Webs mamma leder mig genom en liten korridor.

Även fast hon inte kan vara längre än 155, nästan skrider hon fram. Det är något elegant över henne. Jag tror faktiskt inte att jag sett någon med så bra hållning förut. Vi stannar utanför en vit dörr och Webs mamma knackar på.

"Kom in!" hörs en röst inifrån och Webs mamma trycker ner handtaget. Rummet vi kommer in i är inte alls som jag har tänkt mig. Allt är välstädat och ingenting ligger framme på skrivbordet som står i ena hörnet. Sängen är bäddad med kuddar och i fönstret står det en välskött blomma. Garderoben som står mot väggen är stängd och bredvid den står en liten ljus soffa. Det välstädade rum får mig att tänka på mitt rum hemma i Sverige. Sist jag såg det låg det kläder över hela golvet. Sängen var obäddad och jag tror jag råkat välta en av blommorna jag har i fönstret. Och överallt står det prydnader och på väggarna hänger det tavlor. Det enda som hänger på Webs väggar är en tavla. Tavlan förreställer en bild på han själv när han är runt 12 år. Bredvid honom står en liten flicka säkert 2 år eller något. Hon har ett runt ansikte och sitt vitblonda hår i två små tofsar. Hon ler stort mot kameran och hennes blåa ögon lyser av bus. Man ser på en gång att det där är hans lillasyster.

"Jag går nu, ropa ifall ni behöver något." säger Webs mamma och stänger dörren efter sig. Något som min mamma aldrig gör, även om man ber henne eller till och med sätter upp en lapp.

"Hej" säger jag lite blygt och kliver in i rummet.

"Hej" säger Web och ler från sin plats på golvet. Jag sjunker ner bredvid honom och viker in mina ben i skräddarställning. Web stänger igen datorn han höll på med och ställer upp den på skrivbordet.

"Hur mår du?" Frågar jag

"Bra, Men Doktorn sa att jag behöver ta det lungt i minst en vecka innan jag kan ge mig ut och surfa igen" säger han " Och Tack förresten, för att du räddade mitt liv" lägger han till.

"Eh det var inget. Du skulle ha gjort detsamma för mig" säger jag utan att kolla på honom. Jag vill nämligen inte att han ska se den ljusrosa färgern som sprider sig över mina kinder.

"Jo, seriöst Gwen. Jag vet hur rädd du är för vågor. Ändå hoppade du i för att rädda mig. Utan dig hade jag varit död." säger han allvarligt. Jag känner hur hans blick försöker få ögonkontakt, men än kan jag inte kolla upp. Jag är inte redo att se honom i ögon riktigt än.

"Jag kunde ju inte låta dig drunkna heller!" säger jag ochmöter äntligen hans ögon. De blåa ögonen kollar så intensivt på mig att jag blir helt yr. Han lutar sig fram och två starka armar läggs runt min stela kropp. En svag doft av herrparfym och någon deoderant sveper om mig. "Tack" viskar han i mitt öra innan hans armar är borta. Eftersom jag inte vet vad jag ska svara, ler jag ett stelt leende till svar.

Helt plötsligt slits dörren upp och in störtar ett litet flicktroll. Ljust hår är precis överallt och ett gurglande skratt lämnar hennes läppar. När hon stannar kan jag se att det är samma flicka som från tavlan, men några år äldre. I munnen har hon en klubba och hon ler busigt mot oss.