Florida

35. Webster

Webs perspektiv

Doing...Doing...Doing...
Bollen studsar liksom de tidigare gångerna tillbaks till mig nästan lika snabbt som jag kastat iväg den. Den blåa studsbollen är varm efter att ha blivit kastad i väggen alltför många gånger. Jag ska precis kasta iväg den ytterligare en gång när mamma kommer in i rummet, utan att knacka som förvarning.
"Webster" varnar hon och mer behöver hon inte säga för att jag ska släppa bollen. Den rullar snällt till mamma, som böjer sig ner och tar upp den. "Vad är det med dig?" frågar hon medan hon lägger bollen i ett tryckt förvar i hennes ficka . Jag rycker på axlarna till svar och mamma suckar. "Ja, det är i alla fall mat nu." Med de orden lämnar hon rummet och försvinner ut till köket. Jag ger också ifrån mig en suck och reser mig motvilligt upp från datastolen jag sitter på. Hela huset luktar härligt från mammas grönsaksgryta och trots att jag egentligen inte gillar varma grönsaker kurrar magen högljutt. 

Inne i köket sitter mamma och Sophie redan runt matbordet. Sophies ansikte spricker upp i ett stort leende när hon ser mig och jag kan inte annat än att le tillbaks. Det är rätt konstigt. Det spelar ingen roll hur arg eller ledsen jag är, ändå får hon mig alltid på humör. 'Precis som Gwen' tänker jag och ser framför mig hennes leende som även speglas i ögonen. Likt en stöt kommer jag på att jag inte ska tänka på Gwen och skjuter snabbt bort den tanken. Till min lättnad räddas jag från vidare tänkande av Sophie. 

"Web, vet du vad vi har gjort idag?" frågor hon och pekar mellan sig och mamma. Hennes ögon riktigt tindrar av glädje. Jag skakar på huvudet och sjunker ner på stolen mittemot henne. "Vi har träffat...." hon tystnar och börjar slå i bordet för att få en dramatisk stämning. När hon fortsätter utan att avslöja något namn sträcker jag mig efter mjölken och häller upp de i glaset för att fördriva väntetiden. Mamma som sitter bredvid Sophie ser lite orolig ut när nästan allt på bordet vibrerar av Sophies trummande, men säger inget. Jag tittar på min lillasyster och försöker komma på vem som får henne så uppspelt. En kändis? En utomjording?

"Vännen." säger mamma är när Sophie börjar spela ett trumsolo på tallriken. Sophie slutar tvärt och ler uppspelt mot oss. 

"GWEN!" skriker hon och ler från öra till öra. Det känns som en hink kallvatten hälls över mig och händelsen jag försökt förtränga de senaste dagarna spelas upp inne i mitt huvud.

"Webbie! Kommer du?"Ropar Evelyns pipiga röst. Hon står tio meter framför mig och ler. I ögonvrån ser jag Gwen storma bort från stranden och in i huset. Det slår mig hur vacker hon är trots att det på långa vägar syns att hon är arg. Jag står ett litet tag till och tittar på dörren hon försvann igenom. Undra vad som gjorde henne på så dåligt humör? Jag är precis på väg att gå tillbaks till huset och ta reda på det när två beniga hände tar tag i min handled. 

"Webbie!" gnäller Evelyn och jag får behärska mig från att fräsa åt henne. Varför envisas hon med att vara så klängig. Visst ser hon bra ut och för en månad sedan skulle jag nog inte ens uppfattat henne som klängig, men något har förändrat min bild av saker och ting. Eller rättare sagt någon. Jag vet att Gwen har något med det här att göra. Hon har fått kraven att växa på hur en tjej ska bete sig. Vilket på något sätt hela tiden får mig att jämföra dem med henne. Det är som Gwen hjärntvättat mig att dem inte är värd min tid om dem inte är lika rolig, snäll och förstående som hon är. 

Evelyn fortsätter dra i min arm och ju mer hon drar desto mer börjar en tanke formas i mitt huvud. Kan det finnas en anledning till att jag bara verkar ha ögon för Gwen. Att jag vare sig det är hundra personer eller två personer i ett rum bara ser henne.

"Web!" Säger Evelyn samtidigt som jag högt säger.

"Jag tror jag är kär i henne." Evelyn släpper min hand och stirrar med uppspärrade ögon på mig.