Florida

26. The one about the door

Hej alla!

Förlåt, förlåt, förlåt för denna sena uppdatering. Det är som vanligt mycket på gång med träningar hit och skolan dit. Men jag ska försöka bättra mig. Dessutom vill jag tacka alla som fortfarande läser, ni är helt otroliga som orkar vänta på mig och mina sena uppdateringar.

Ha det bra, så "Ses" vi snart.

Massa Kramar Tilda.

Har du någon gång funderat på att gräva ner dig i en grop och aldrig komma upp? Kanske ligga där tills du börjar känna dig kall och frusen. Hoppas att någon aldrig ska komma och hitta dig. Det har jag, flera gånger och under det här sommarlovet har jag lyckats känna så två gånger. Därför var det första jag gjorde när jag kom hem att gömma mig under täcket. Och jag lämnade inte det stället förrän kl tolv, då min mage högljutt påminde mig att jag glömt äta frukost. Tyst försökte jag smita förbi Sara som satt i köket med en modetidning i handen, men eftersom hon har ögon i nacken gick det inte så bra. Jag hann inte ens gå till skafferiet innan hon tvingat ner mig på en barstol vid köksön. På mindre än fem minuter hade hon också fått ur mig allt som hänt under kvällen. Varenda pinsam liten detalj. Vi pratade om hur pinsamt jag tyckte det var och hur opinsamt hon tyckte det var i två timmar innan Sara behövde smita iväg på toa. Vilket ledde till att jag tog tillfället i akt, snodde med mig en chokladask och låste in mig på mitt rum. Jag orkade verkligen inte med mer terapi.

Därför står nu Sara ute i hallen och bankar febrilt på dörren.

"Gwen, jag ger dig tio sekunder att öppna den förbaskade dörren, innan jag ärligt talat sparkar in den" hotar Sara från andra sidan.

"Nej" svarar jag tjurigt och drar täcket ännu hårdare om mig. Exakt så här har jag suttit den senaste timmen. Med täcket svept runt min kropp och den tomma -förut fulla- chokladasken bredvid mig.

"Tio...nio...åtta..." räknar Sara och jag kan se framför mig hur hon ute i hallen håller upp sina fingrar för varje siffra. Det får mig att fnissa till lite, innan jag kommer på att mig själv och klistrar fast min bedrövade min igen. För om man på mindre än en kväll lyckats förstöra sin vänskap med Web. Får man inte sitta inne på sitt rum och fnissa, man ska vara ledsen, så enkelt är det. Web måste gå där hemma hos Terry och undra vad som flög i mig. Han har nog sin förvirrade rynka på den fräkniga näsan och kliar sig nog lite fundersamt i det himmelskt lockiga håret. Ett fånigt leende formar sig på mina läppar när jag tänker på honom. 'Hans vackra ögon...'

"Ett!" skriker Sara och sen hörs hennes springande fötter över golvet. Boom låter det när hennes smala kropp kolliderar med dörren. Tätt efter det följer en nästan ännu högre duns som uppdstår när hon faller till golvet. Jag vet att jag borde vara nere och bara sitta kvar i sängen och lyssna på Saras gnällande, men det går inte. Inte efter hennes megakrasch i dörren. Hur mycket jag än försöker, lyckas det där envisa skrattet leta sig ut ur min mun. Jag försöker kväva det genom att trycka en kudde mot mitt ansikte. Tyvärr gör det bara så att jag låter ännu mer. Frustande trycker jag kudden ännu hårdare mot ansiktet. Jag vill inte att Sara ska få veta att hennes dumma försök att få mig på bättre hurmör faktiskt funkar. Men som vanligt vänder sig Modernatur mot mig. Sara som innan varit fullt upp med att tycka synd om sig själv tystnar tvärt.

"Gwen" säger hon med sin allra sötaste röst, den rösten som alltid får mig att mjukna."Kom och öppna dörren. Eller vill du att jag ska försöka en gång tilll? För jag är inte riktigt säker om min axel klarar det" fortsätter hon. Jag fnissar åt hennes dumma röst. Efter mycket förhandling i mitt huvud bestämmer jag mig för att det är bäst att släppa in henne. Hon kommer ändå bara skada sig själv. Långsamt tar jag av mig det mjuka täcket och åker försiktigt kana nerför sängen till mattan. Därifrån reser jag mig upp, sätter en hårslinga bakom örat och går med slowmotion-steg mot dörren. Precis när jag ska trycka ner dörrhandtaget hör jag Sara skrika: