Florida

19. Can you help me?

"Gwen?" börjar Web lite osäkert "Jag skulle behöva din hjälp"

"Med vadå?" frågar jag och gör det bekvämt för mig i hans soffa. Jag hoppar lite upp och ner och drar slutsatsen att det här måste vara den skönaste soffan jag någonsin suttit på. Den är inte för hård, så man får träsmak i rumpan om man sitter i den för länge. Den är inte heller för mjuk, så det känns som den sväljer en långsamt. Jag lägger upp fötterna på armstödet och lutar mig tillbaka.

"Tror du att du skulle kunna hjälpa mig att att fixa en tjej?" mumlar Web snabbt och kollar precis överallt utom på mig. Först bara stirrar jag på honom, väntar på att han ska börja flina och säga "skoja bara". När han inte gör det börjar istället jag att skratta. Vad var det för fråga? Web tittar först sårat på mig innan han tar på sig en förnärmad min.

"Du vill att jag gör vad?" skrattar jag.

"Äsch, glöm det! Jag skulle aldrig ha frågat" snäser han och börjar pilla lite med sina pennor som ligger i färgordning på skrivbordet. Det syns att han manlighet är skadad och jag försöker sluta skratta för att inte skada den ännu mer. Det går sisådär. Efter säkert fem minuters frustande, lyckas jag äntligen ta på mig en seriös min.

"Varför vill du att jag hjälper dig med det?" Frågar jag och sätter mig upp så jag kan titta honom i ögonen.

"För att jag var nära att dö. Jag låg där på botten och tänkte 'Jag vill inte dö innan jag har haft ett seriöst förhållande'. Men problemet är att för att kunna ha ett seriöst förhållande måste jag hitta en seriös tjej som inte bara bryr sig om statusen man får av att dejta mig" Förklarar han frusterat. "Och du Gwen, vet hur en bra tjej är. Så snälla, kan du hjälpa mig?" Jag tittar på den allvarliga killen framför mig. Klart jag ska hjälpa honom. Han prakriskt taget ber mig på sina bara knän. Bara en person med stenhjärta skulle kunna säga nej till honom. Ändå kommer det inte ett enda ljud ur min mun när jag öppnar den. Det är som om något tar emot. Så efter att jag ståt och gapat som en fisk ett tag nickar jag istället till svar.

"Betyder det att du gör det?" frågar han och jag nickar igen."Åh tack Gwen. Du är absolut bäst" säger han och kramar om mig.

* * *

Jag vinkar en sista gång till Sophie och Web som står i fönstret, innan jag vänder blicken framåt och börjar traska nerför gatan. Även fast klockan inte kan vara mer än någon minut över nio är det bara jag och en farbror med sin hund ute. För att inte känna mig så ensam skickar jag iväg ett sms till Sara, där jag ber henne att möta mig halvägs. Trots att Web bor i ett lugntområde hatar jag ändå att gå själv, varje litet ljud får mig att gå på helspänt. Och klumpen i magen som kom så fort jag lovade Web att hjälpa honom blir bara större. Jag vet inte ens varför den envis med att stanna kvar.

När jag svänger vänster efter Webs gata är jag äntligen framme vid strandpromenaden som kryllar av glada turister. Längst bort ser jag vårt hus upplyst och hemtrevligt, vilket får mig att öka tempot lite. Ett pling hörs från mobilen och jag fiskar upp den ur bakfickan. 'Älski' lyser det på skärmen.

Sara: Sorry babe. Är med Daphne i affären och köper lite saker för vår myskväll. Men skynda dig hem och börja popa popcorn. Kram Sara

Jag: Okej, fixar det. OBS kom ihåg att köpa skittels! Lova! Kram Gwen Skickar jag till svar och ökar farten ytligare ett snäpp. Även fast jag hatar att gå ensam, är det faktiskt lite skönt också. Det ger en tid att rensa huvudet lite grann. Det är som att man får lite privat tid med sitt eget huvud. Som vanligt när jag är ensam med mitt huvud, ploppar Tristans anikte upp. Trots att jag lovat mig själv att inte tänka något mer på honom under tiden jag är här, kan jag inte låta bli. Visst han lurade mig. Men på något sätt kan jag inte riktigt tro att allt vi hade var fake. Hans beteende sa nämligen något annat. Skratten han lockade fram ur mig, alla minnen, alla kyssar, allt kan inte ha varit skådespeleri. Det går inte, att spela så bra utan att ha känslor för någon. Även fast jag inte velat erkänna det, det är fortfarande en liten del inom mig som saknar honom. Men efter det han gjorde finns det inte en chans att jag någonsin skulle kunna förlåta honom. Frusterat sparkar jag till en liten sten. Jag följer noggrant varje studs den gör. Ett snyftande får mig att släppa stenen med blicken. På en bänk längre fram sitter en brunhårig tjej med händerna för ansiktet. Det huger till i hjärtat när jag ser hur förskrossad hon verkar. Trots att jag inte känner henne eller ens tidigare sett henne. Börjar jag gå med självsäkra steg mot henne. Jag funderar ett ögonblick om det verkligen är så bra att sätta sig ner bredvid henne. Hon kan ju vara en psykopat eller något annat galet. 'Om hon är det, kan jag ju bara gå härifrån' tänker jag för mig själv och jag sjunker ner på den nötta bänken.

"Hur mår du?" frågar jag försiktigt.

"Gå din väg" snyftar hon och vänder ryggen mot mig. Det är i det här tillfället som vanliga människor skulle lämna henne, men eftersom jag inte är som vanliga människor. Sitter jag istället tyst kvar. Jag funderar om jag kanske borde säga något mer, men mitt huvud är helt tomt på fraser man brukar andvända. Itsället stryker jag henne lätt över ryggen. Efter en stund, vänder hon sig mot mig igen.

"Tack" hickar hon och tar bort händerna från ansiktet. Ett par sönder gråtna blå ögon möter mina och en känsla av igenkännande sveper över mig.

"DU!" skriker vi båda i mun på varandra. När vi inser vem som sitter framför oss.

-------------------------

Hej alla! Förlåt för att det här kapitlet kommer ut lite sent. Men allt jag hade skrivit försvann när min dator stängde ner sig. Tänkte uppdatera iallafall minst en gång innan skolan börjar nu på onsdag. Hoppas ni gillar kapitlet.

Kram