Florida

21. Telling Sara

I det här kapitlet skulle jag vilja tacka Fooonicorns, för alla dom fina kommentarerna som du alltid skriver, dom gör verkligen min dag.

Tyst smyger jag upp för trappan. Jag kastar en snabb blick mot den stora klockan som hänger på väggen. Den visar kvart över två. Trots att jag helst skulle vilja krypa ner i sängen och somna nu, vet jag att jag måste prata med Sara. Eftersom min mobil dog nån gång under mitt och Chloes samtal, har jag inte kunnat nå henne och berätta att jag skulle missa myskvällen. Därför känner jag på mig att hon inte kommer vara på världens bästa humör. Sakta skjuter jag upp hennes dörr, jag vill nämligen inte riskera att väcka reseten av Saras familj genom att knacka. I den vita fluffiga soffan sitter Sara, eller rättare sagt ligger. Det syns på henne att hon verkligen har försökt att hålla sig vaken tills jag kom hem. Men ju längre tiden gick, ju svårare verkar det ha varit. Hennes tunga andetag fyller rummet och i hennes säng ligger Daphne och snusar. På trippande tår tassar jag fram till Sara och skakar henne lite lätt. Efter ett tag öppnar sig de bruna ögonen motvilligt. Hennes blick flackar runt i rummet innan den landar på mig. Ögonen spärras upp som stora tefat och för att hindra henne från att skrika, sätter jag min hand över munnen. Ett lågt mumlande slipper ut. Även fast det inte är särskilt högt, känns det ändå som det får väggarna att vibrera. Oroligt kastar jag på en blick Daphne som ostört sover vidare. Lättat pustar jag ut och flyttar min hand bort från Saras mun.

"Gwen Lotta Zedin, var har du varit!" skäller Sara med sin absolut bästa vuxenröst. Hon tittar strängt på mig och ställer sig upp för att kunna inta sin vanliga utskällningsställning. Med båda händerna på höfterna och en liten rynka mellan ögonbrynen. "Nå?" fortsätter hon innan jag ens fått chansen att svara.

"Jag blev uppehållen. Och sen dog min telefon, så jag kunde inte ringa eller smsa dig" förklarar jag. Jag klistrar på min bästa förlåt-min, ledsna ögon och en plutande underläpp. Många skulle nog inte se skillnad på den och mina valpögon. Men jag kan lova er, dom har små saker som skiljer sig. Som tex till valpögonen lutar jag huvudet lite på sned, stirrar ledsnare in i personens ögon och blinkar oftare. Till min lättnad tycks Sara smälta lite, jag kommer troligtvis inte bli halshuggen.

"Vet du hur rädd jag blev? Jag gick tre gånger fram och tillbaks på strandpromenaden för att se efter så du inte låg död i något dike. Daphne var tvungen att låsa in alla telefoner, för att jag inte skulle ringa FBI. Hon tjatade hela tiden på om att man inte får anmäla någon försvunnen förrän efter 24 timmar."säger hon trött och all luft verkar ha gått ur henne. Med en duns sjunker hon ner i soffan igen och jag sätter mig bredvid henne."Du kunde i alla fall ha ringt, jag är säker på att det fanns en telefon där du var"

"Förlåt" säger jag och lägger armarna om henne."snälla förlåt mig. Det ska aldrig upprepas igen. Nästa gång lovar jag att ringa på direkten. Pinky promise" Jag sträcker fram mitt finger och Sara krokar motvilligt sitt lillfinger i mitt. Sen kramas vi en liten stund. Tystnaden som lägger sig över oss är bekväm. Men mitt i allt kurrar min mage och det slår mig hur hungrig jag är. Jag har inte fått i mig något på evigheter, om man bortser från teet hos Chloe.

"Ska vi gå ner och ta något att äta?" flinar Sara när min mage gett ifrån sig ytligare tre höga rytningar på rad.

"Det låter bra" skrattar jag och vi båda smyger ut så tyst vi kan, för att inte väcka Daphne.

Nere i köket häller vi upp varsin skål med flingor och slår oss ner vid köksön. Det enda som hörs är våra skedar som slår i den blåa porslinskålen. Någonstans i huset hör man också en fläkt brumma, troligtvis från tvättsstugan. När den första skeden med flingor åker in i munnen, knorrar min mage förnöjt och jag kan inte låta bli att le. Sara ser ut att njuta precis lika mycket av sin mat som jag gör.

"Så vad var det som uppehöll dig?" frågar Sara samtidigt som hon stoppar in en till sked med mjölk och flingor i munnen.

"Web" far det ur mig och lögnen smakar surt i min mun. Det är egentligen ingen hemlighet att jag var hos Chloe men om jag berättar det för Sara kommer hon ställa massa frågor och dom skulle jag inte kunna svara på. Jag tror nämligen inte att Chloe hade velat att så många fick se henne i det skicket jag hittade henne. Dessutom berättade hon saker för mig som hon inte verkat berätta för så många andra. Till exempel att hennes familj har dåligt med pengar och att hennes pappa lämnade hennes mamma när hon var ett år.

"Oh...Web" retas Sara och höjer lite på ögonbrynen. "Vad gjorde ni då?" fortsätter hon och jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Att dra en lögn om att vi surfade eller gjorde någon annan sport vore den enklaste utvägen. Men eftersom jag har så dåligt samvete för lögnen jag drog för bara en minut sedan. Bestämmer jag mig för att berätta om min nya uppgift, även fast hon kommer ställa massa frågor.

"Han bad mig fixa en tjej åt honom" säger jag och leker lite med flingorna som flyter om kring bland mjölken.

"Du sa nej va" säger Sara och stoppar in sin sista sked med flingor i munnen.

"Borde jag ha gjort det? Han såg verkligen så bedjande ut att jag inte hade hjärt att göra det. Borde jag ringa honom nu och säga att jag ändrat mig?" frågar jag tveksamt. Den retfulla glimten i Saras ansikte försvinner och utbyts av en allvarlig min. Det syns på henne hur hon formulerar meningar i huvudet så hon inte säger fel saker.

"Nej, såklart inte. Det var bra att du sa ja." säger hon och reser sig från stolen. Snabbt tar hon tag i sin tallrik och ställer dom vid diskmaskinen. "Jag går nog och lägger mig nu. Sov sött" säger hon och skyndar ut ur köket. Jag vet att jag borde vara både glad och fundersam över Saras konstiga beteende. Glad för att jag slapp ett förhör och fundersam över att hon bokstavligen sprang härifrån, men det går inte. För i mitt huvud snurrar tankarna igen. Och även fast jag inte velat erkänna det hoppades jag nästan på att Sara skulle säga att det var en dum ide. Men det jobbigaste i det hela, är att klumpen i magen har vuxit och jag har inte ens en aning varför den envisas med att vara kvar.

Ledsen för dålig uppdatering men det är mycket med skolan. Ska försöka uppdatera nånting nästa vecka också.

Ha det bra! Kram