Florida

27. So that's how I feel

Min blick möter Saras och jag ger henne min bästa jag-klarar-inte-att-träffa-de-där-nu blick. Tyvärr verkar hon inte uppfatta den eller så bryr hon sig inte. Istället ler hon sitt irriterande leende och vänder sig sedan mot pojkarna. i

"Varsågoda" kvittrar hon. Både Terry och Web flinar och sjunker sedan ner på våra handdukar. Jag känner hur Webs ögon söker mina och för att slippa möta de, sätter jag på mig mina solglasögon. 'Så, nu kan vi inte få ögonkontakt' tänker jag nöjt och fäster istället blicken på mina händer.

"Vi tog med vindruvor" säger Terry och håller stolt upp en plastlåda med vindruvor, som tydligt säger att Terrys mamma är den som såg till att den kom med. Saras ögon lyser. Daphne som först nu rest sig till sittande himlar med ögonen åt honom. Och eftersom ingen ser mina ögon låtsas jag att jag inte ser eller hör honom. Ingen verkar ändå lägga märke till mig, så det spelar egentligen ingen strörre roll vad jag gör.

"Nämen Tjenare" Säger någon bakom oss. Alla fem hoppar till och Terry råkar även ge ifrån sig ett tjejigt skrik. I chock vänder sig alla om mot personen. Det tar en stund att känna igen Jeremiah, eftersom han står framåtlutad och slår sig på knäna av skratt.

"Ni skulle sett era miner" skrattar han "Och durå Terry, vilket skrik!" skrattar han ännu mer. Terrys ansikte blir lätt ljusrosa. Sara som sitter bredvid honom viskar något i hans öra och hans rodnad lägger sig och ersätts av ett litet flin.

"Vad gör du här?" frågar Web plötsligt. Jeremiah skrattar en sista gång innan han torkar bort tårarana i ögonen och möter allas frågande blickar.

"Jag tänkte, varför inte hänga med Web och Terry idag?! Så jag gick hem till dig och frågade vart du tagit vägen. Din mamma sa att du var på stranden och voilà, här är jag!"

"Det finns telefoner nu för tiden, du kunde sms:at" säger Web irriterat och verkar inte alls glad över Jeremiahs överraskning. Jeremiah rycker bara nonchalant på axlarna innan han börjar leta efter någonstans att slå sig ner. Hans blick fastnar på min handduk. Trots att jag försöker täcka varje liten millimeter av den med min kropp lyckas han trycka ner sin rumpa, nästan utan att sätta sig på mig. Bara nästan, för hälften av hans beniga rumpa hamnar på mitt stackars smalben och jag ger ifrån mig ett pip av smärta.

"Oj, förlåt Gwen! Såg inte dig där" retas han, men flyttar sig till min lättnad. Jag ger honom ett halv sarkstiskt leende och sätter mig upp. Jag trycker mina ben mot bröstet och lutar huvudet mot knäna. Nog med att jag är tvungen att umgås med Web efter...ja slag/kyssen, eller vad man säger. Nu blir även min handduk okuperad av en självgod idiot. Denna dag som började så bra. Först lite ruffig, men när det bara var Sara, Daphne och jag var den faktiskt trevlig. Sara som den senaste tiden varit irriterad på mig efter jag berättade om "flickvänslistan" verkar äntligen mjukna och göra så mitt liv flyter på lättare och nu. BOOM. Är alla de där här.

***

Efter att de varit här i en timme börjar jag äntligen slappna av lite. Alla pratar glatt med varandra. Jag kan lugnt sitta i utkanten och bara lyssna utan att någon verkar bry sig. Då och då kastas det några blickar åt mitt håll, men inget mer än det.

Vindruvskålen som Terry tog med sig ligger tom bredvid mig. Tyst förbannar jag mig själv för att jag tryckt i mig alla. Som mamma alltid brukar säga "Saft rinner rakt igenom dig hjärtat" och precis så är det. Efter ett flertal misslyckade försök att få ögonkontakt med Sara bestämmer jag mig för att gå på toa ensam och reser mig ljudlöst upp och börjar gå mot huset. När jag kommit halvvägs hör jag steg springa bakom mig.

"Gwen" halvropar Daphne. Jag stannar upp och väntar in henne. Hon har en orolig rynka mellan ögonbrynen och hennes bruna ögon borrar in sig i mina. "Hur är det?" frågar hon när hon är jämsides med mig.