Florida

11. Bird, bird, bird

"Aj" stönar jag och öppnar mödosamt mina ögon för att se vad som pickar mig i pannan. Ett par nattsvarta ögon möter mina och varelsen som står på mitt huvud ger ifrån sig ett pip. Jag blir genast klarvaken. 

"Ahhhhh!" skriker jag och kastar mig ur sängen. Fågeln börjar skria och flaxar med sina vingar, men kommer ingen vart. Den verkar ha fastnat med sina klor i mitt hår. Den flyger några centimeter upp och det känns som hela min hårbåtten slitsloss. Vilket gör att jag skriker ännu högre och det får fågeln att rycka ännu mer. Instormande i rummet kommer Saras mamma och pappa tätt följda av sina söner. Saras mamma sätter handen för munnen och stirrar storögt på mig och min "Hatt". Både Findus och Elliot skrattar helt hysteriskt. Jag kan inte klandra dom, det skulle jag också ha gjort, om det nu inte var så att det var jag som var offret. Fågeln blir ännu mer rädd av allt oväsen och flyger runt i cirklar ovanför mitt huvud.

"Aj!" skriker jag och mitt huvud kan inte annat än att följa med i fågelns cirkel. Efter sisådär 20 varv börjar jag må illa och blir så yr att jag sjunker ner på golvet. Saras pappa tassar fram till mig, sluter sina händer om dess kropp och fågeln stannar.

"Ella!" ropar han åt Saras mamma och hon vaknar upp ur sitt förvånade tillstånd. Snabbt springer hon fram och pillar loss fågelns klor. Så fort den är fri kastar Saras pappa ut den. Det tar några vingtag innan den återfår sin fulla kontroll och sen är den borta. Alla i rummet drar en lättad suck och jag lutar mitt dunkande huvud mot sängkanten.

"Hur mår du lilla vännen?" Frågar Ella och sjunker ner bredvid mig. Hon stryker en traslig slinga bakom mitt öra.

"Jag behöver bara vila lite" svarar jag.  Ella ler mot mig, pussar mig sedan på pannan och tar med sig resten av familjen ut. Innan dörren stängs helt hör jag Ella säga till Saras pappa. "Gud vilken morgon! Fixar du en picknickkorg Jens? Så tar jag med barnen ut till havet. Jag tror Gwen behöver lite lugn efter det här." Precis vad jag behöver suckar jag lyckligt. Saras mamma är nog den snällaste personen som finns, hon vill alltid att alla ska ha det bra. Och hon har rätt. Efter det här uppvaknandet är det skönt med lite lugn och ro. Det  ger mig tid att hinna tänka på vad som hände igår. Efter min godisfråga blev det faktiskt mindre stelt, vi kunde faktiskt prata rätt bra med varandra. När jag suttit på Webs rygg i två timmar kom äntligen en bil. Föraren frågade vart vi skulle och vi kom fram till att vi inte orkade gå på festen utan ville åka hem. Bilfärden tog ca 90 minuter och under den sov jag som en stock. Jag har ett svagt minne av att Web bar in mig och la mig i min säng, men eftersom jag halvsov är jag inte helt säker. Kvällen blev ändå rätt lyckad, Web och jag har äntligen begravt stidsyxan och jag må då säga, det är jobbigt att gå runt och vara sur på en person hela tiden.

"Pling" jag sträcker mig efter min mobil och ser att meddelandet är från Terry. "Ta med dig Sara och kom på fest hos mig ikväll!"  Asså har dom fest varje dag här i USA eller? är min första tanke. Den andra är att jag inte orkar, speciellt inte efter den här morgonen. Men eftersom jag inte kan säga nej till Terry, trots att han är orsaken till att jag och Web fick gå igår. "Självklart! När?" skickar jag tillbaka, sen blundar jag igen.