Florida

36. Going home

Gwens perspektiv:

"Vännen, har du packat allt?"

"Har du sagt hejdå till alla?" 

"Kommer du ihåg tandborsten?"

"Du har inte sett mina solglasögon?" 

Mammas frågor haglar över mig och jag måste kontrollera mig från att inte få ett utbrott på henne. Så när mamma försvinner ut ur rummet en stund för att leta reda på sina solglasögon skyndar jag mig att låsa dörren efter henne. Tystnaden som lägger sig i rummet är härlig och min hjärna som jobbat på högvarv de senaste dygnet, kan äntligen slappna av. Jag går bort till sängen, skjuter undan resväskan som ligger uppslagen och blickar ut över det nästintill tomma rummet. Det känns tråkigt att åka hem, men å andra sidan vet jag att det är precis vad jag behöver. Sara och hennes familj ska ändå också snart resa hem. Dessutom måste jag börja förbereda mig för gymnasiet som ligger precis runt hörnet. Nu när mina kläder inte ligger utspridda överallt i rummet, känns det mycket större än förut och jag vet inte om jag gillar det. 

Sara var arg i två dagar när hon fick veta att jag bestämt mig för att åka hem tidigare och sa inte ett ord. Det tog mig mycket mutande och lirkande för att hon ens skulle börja svara på tilltal. Hon tycker nämligen att jag rymmer från mitt problem istället för att ta tag i det. 

Igår var första gången hon betedde sig normalt igen och då ordnade jag och Sara en avskedsfest där vi bjöd in alla som kommit att spela en stor roll under vårt äventyr i Florida. Till den gruppen tillhörde Daphne, Terry, Jeremiah och Chloe. Den enda som saknades var Web, men eftersom han sa att det var bättre att vi inte umgicks innan jag for bestämde jag mig för att låta bli att bjuda honom. Vilket enligt Sara är att fly, medan jag ser det som att följa order. Det gör lite ont att han inte vill träffa mig och jag måste intala mig själv om och om igen att det här är hur Web vill ha det. Det spelar ingen roll vad jag tycker, jag måste respektera hans vilja även om det tar emot.  

Med tårar i ögonen lägger jag ner de sista kläderna i resväskan och med hjälp av min vikt lyckas jag även stänga den.  Mina armar darrar när jag försöker dra ner väskan och jag måste krypa upp i sängen och ta i med mina ben för att den ska trilla ner på golvet med en duns. Jag svettas nästan när jag slutligen får upp den på hjulen och kan rulla väskan till dörren.  

"Hej då rummet!" säger jag i dörröppningen och går sedan långsamt genom korridorren bort till trappan för att hinna ta in allt. Nere i hallen står pappa och scrollar på mobilen. Runt honom står både hans och mammas väskor. Det syns på honom att han tycker att jag och mamma är långsamma. Om han hade fått bestämma hade han rest till flygplatsen för två timmar sedan och strosat omkring i affärerna i sex timmar istället för att vänta här. Som tur är det mamma som alltid har sista ordet i vår familj och hon förstod att jag behövde lite mer tid på mig att säga hejdå till huset och stranden. Ljudet av mig i trappen får honom att titta upp.

"Redo?" frågar han. Jag nickar och resväskan studsar till för varje trappsteg jag släpar ner den. Lite orolig är jag att trappan ska ge vika för vikten den utsätts för och kollar noggrant i trät efter tecken på att jag ska falla igenom. Det verkar dock lugnt och jag kan utan problem ta mig ner till stengolvet i hallen.

"Jag ska bara gå en runda till stranden om det är okej" säger jag. Pappa suckar uppgivet, men nickar till svar och vänder tillbaks blicken till mobilen igen. Jag slinker förbi honom och går ut på gården. Bara femtio meter bort kryllar det av turister som ligger och pressar på stranden. Det känns så opersonligt att säga hejdå till stranden när den är full av människor jag inte ens känner. Jag vill nästan skrika åt dem att försvinna. Det går såklart inte, alla har lika stor rätt till stranden som jag.