Florida

5. Boys Boys Boys

"Boom!" skriker Terrence eller Terry som han kallas och gör en urlöjlig segerdans. Jag skrattar åt hur fjantig han ser ut när han vickar på höfterna samtidigt som han för armarna i cirklar. Åter igen vinner mitt lag ett till set och Web som modellkillen heter muttrar några svordomar för sig själv.

"Men Terry, ge dig för i helvete!" fräser Web åt honom innan han surt sätter sig i en av solstolarna som står på sidan av planen.

"Är någon en dålig förlorare?" retar Terry och flinar förtjust. Jag fnittar till och Web kastar en arg blick på mig, vilket bara får mig att skratta ännu mer. De killar som var i motståndarlaget ligger alla i sanden och tjurarar medan killarna i mitt lag tjatar på dom om ett till set. Gud vilken kalabalik tänker jag och flinar för mig själv. Helt plötsligt slutar killarna upp med sitt oljud och vänder blickarna mot tre tjejer som kommer gåendes mot planen. Tjejernas hår blåser i vinden, precis sådär som det brukar vara i filmer. Den tjejen som leder trion har brunt hår och hennes utseende skulle lätt kunna platsa i en Victoria Secrets show. De andra två ser också bra ut, men absolut inte bättre än den första. En av dom har rött vågit hår och den andra har brunt axellångt hår som hålls undan från hennes ansikte med ett par solglasögon. Jag kastar en blick på killarna och de flesta ser ut att drägla. De enda som inte ens vänt sig om för att kolla in tjejernas perfekta rumpor är Web och Terry. De står med ryggen emot och spelar bollen mellan sig. När jag återvänder med min blick till tjejerna verkar de irriterade att deras "coola" entré inte sågs utav de snyggaste killarna. Någonting inom mig njuter av just det.

"Hej, Web! Hej Terry!" säger VS modellen med en pipig röst och plutar med sina fylliga läppar.

"Tja, Chloe" svarar båda i kör utan att ens kasta en blick på henne. Inombords skrattar jag till när jag ser hur leendet försvinner och hur hennes ögon smalnar. Jag vet inte varför jag tycker det är så roligt att se hennes misslyckade försök att få uppmäksamhet, men något är det. Chole tittar sig surt omkring och när våra ögon möts så kännes det som någon ger mig en stöt. Om blickar kunde döda skulle jag vara en hög aska i den vita sanden just nu, som lätt skulle kunna blåsa bort. Jag drar urskuldande upp händerna, fast jag inte gjort ett smack.

"Tiffany, Adriana!" fräser hon. Hennes följeslagare springer trippande bort från killarna de pratat med och ställer upp sig bakom henne i en V-form. "Vi går!" sedan vänder de på klacken och försvinner bort längs stranden. Alla killar, även Web och Terry stirrar på rumporna som överdrivet vickar fram och tillbaka. Någon ger ifrån sig en busvissling som får tjejern med ett leende kasta en blick bakåt. Asså Killar! Så jädra förutsägbara.

"Gwen?" Saras förvånande röst får alla att vända sig mot henne. Hennes panna har ett djupt veck och hon ser allmänt förvirrad ut. Det var på tiden tänker jag och korsar planen med stora kliv. "Vad gör du?"

"Eh...spelar volleyboll?" svarar jag, det är väl ganska uppenbart eller? Sen förstår jag, Jag är inte en sån som brukar prata med främmande människor utan någon anlednig, det vill säga om jag inte har lite alkohol i blodet. Det är inte så att jag är blyg utan mer att jag hellre bara umgås med dom jag redan känner eller dom som Sara tvingar mig att lära känna. Varför måste jag lära känna fler när jag redan har dig brukar jag svara när Sara klagar över att vi borde gå ut och vara sociala. Terry är snabbt framme och sträcker fram sin hand mot Sara. Jag höjer på ögonbrynet och flinar mot honom, som svar får jag ett axelryck med ett snett leende.

"Terrence! Fast alla kallar mig Terry!" Sara tar frågande hans hand och prövar sig på ett litet leende.

"Sara!" När de släppt händerna, tar Sara tag i min arm och släpar med mig bort till ett hörn.

"Vi måste gå nu! Jag har något intressant att berätta." väser hon fram med ett påklistrat leende på läpparna. Jag rynkar näsan så mina få fräknar försvinner och hon nickar mot huset. Det är inte ens värt att diskutera med Sara, så jag vänder mig om till killarna.

"Vi går nu, men en match någon annan dag kanske?" ropar jag och Terry ger mig tummen upp med ett jättestort leende. Sen när blev han så glad?

"Trevligt att träffas Sara" ropar han med blicken fäst på den otåliga personen bredvid mig. "Och dig också såklart Gwen!" lägger han snabbt till och rodnar lite lätt. Jag himlar bara med ögonen innan jag springer efter Sara som redan börjat gå mot huset.

Igår kväll fick jag min första kommentar och hur glad jag blev går inte att beskriva, det värmde så mycket. Så skriv gärna en komentar om vad ni tycker!