Grottdykning

Kapitel 2

En stund senare var John och Frida ombytta, och på väg mot båthuset. De skulle på tumanhand till en ö för att dyka och ha picknick. De hade med sig sin dykutrustning, mat som de dagen innan hade köpt och över natten förvarat i ett av de allmänna kylskåpen, och en stor mängd harpuner. Under de senaste månaderna hade MDF varit aggressivare och det var nu flera säkerhetsåtgärder införda än vanligtvis, bland annat att man även för nöjes turer måste ha med sig harpuner. Det var även flera spanare än vanligtvis på havet samtidigt och spaningsskiftens tider hade blivit längre.

Medan de hämtade allting som behövdes för turen var det några som kom och gratulerade Frida på födelsedagen. Ett par kvinnor i tjugo års ålder, som gick på samma judo träningar, gratulerade henne även för bältet. Vid båthuset stötte de på Axel Sundberg som kom emot dem med en påse.

"Hej på er", sa han. "Grattis, Frida".

"Tack så mycket", sa Frida och log.

"Er beställning", sa Axel och höll fram påsen. "Det blir femton euro".

John tog fram sin plånbok. "Jag har en tjugolapp", sa han och räckte över den. "Jag behöver ingen växel".

"Tack", sa Axel och tog emot sedeln. "Ha det så roligt". "Men var också försiktiga". "Det var inte för många minuter sedan som en MDF-grupp senast upptäcktes".

"Du känner oss", sa John. "Vi är försiktiga såklart, men skulle vi bli tvungna att slåss mot MDF så är det långt ifrån första gången".

"Och vi har nästan dubbla minimimängden harpuner", sa Frida.

"Och utgångsläget är att vi får ha vår utfärd ostörd", sa John.

Axel nickade. "Allt det ni just sa låter bra". "Jag ska inte störa er mera".

"Vi ses", sa John och höjde hand.

"Tack för cidern", sa Frida.

"Inga problem", sa Axel och gick iväg mot matsalen.

John och Frida slängde sakerna i båten som de hade reserverat, satte sig själva i den och åkte iväg. John satt vid ratten medan Frida höll utkik. Ett par minuter ifrån högkvarteret ringde Oskar till henne. Han och Tom var på spaningsskift och ringde ett videosamtal.

"Grattis på födelsedagen!", sa de i kör.

"Tack så mycket!", sa Frida glatt. "Det är synd att ni inte är här nu".

"Det är det", sa Tom. "Men vi passar på att fira på något sätt i Turkiet om några dagar". "Det kommer att bli häftigt".

"Det kommer det", sa Frida och nickade.

"Från en sak till en annan, hur gick ditt bältesprov?", frågade Oskar.

"Det blev godkänt", sa Frida.

"Grattis till det också", sa Tom.

"Bra jobbat", sa Oskar.

"Tack", sa Frida.

"Som vår tränare sa så var det väldigt välförtjänt", sa John. "Och nu blir det välförtjänt firande för det och din födelsedag".

Frida log mot John och vände sig sedan mot telefonen igen. "Kan ni gissa vad vi bland annat har med oss?", frågade hon och tittade på Tom.

"Varför tittar du på mig på det där sättet?", undrade Tom.

Frida tog fram en burk päroncider från påsen som de hade fått av Axel.

"Fy fan!", utbrast Tom och såg illamående ut.

John, Oskar och Frida skrattade. Tom hade haft obehag för alkohol sedan han och hans flickvän Jasmine hade druckit sig stupfulla på värdshuset på Freedom Island under deras tid där. Både på Oskars och Johns födelsedagar i april och maj hade Tom inte druckit en droppe alkohol medan de andra hade gjort det, och varje gång han hade sett burkar eller flaskor med någon alkoholhaltig dryck under de senaste månaderna hade han sett ut som om han såg spöken.