Grottdykning

Kapitel 12

Efter att MDF-medlemmarna hade dödats meddelades alla överlevande i grupperna att ta sig till grottans landingång. Alla förutom John och Frida dök upp. Både Oskar, Tom och Tia försökte alla ringa till dem en gång. Ingen svarade. De försökte en gång till men inget svar kom till någon av dem. De, Niklas, Zacharias och Alice tittade nervöst på varandra.

"Ni tror väl inte att...", började Alice.

Oskars telefon vibrerade. "Det är John!", sa han. Hämta oss från Återvändsgrändens sjö. Vi kan inte ta oss tillbaka själva.

"Va?", sa Tom, och såg överraskad och nervös ut. "Vad har hänt?".

"Det skrev han inte", svarade Oskar. "Men vem skulle skriva så där utan att mena det?".

Tia nickade och vände sig mot resten av gruppen. "Vi fyra går efter John och Frida".

De gick igenom de tunnlar som ledde till Återvändsgrändens sjö. Där hittade de John och Frida, som fortfarande satt vid Antons döda kropp. Frida grät fortfarande mot Johns axel och John höll armarna runt henne.

Johns skadade knä undersöktes i sjukstugan vid högkvarteret genast när de kom tillbaka från grottorna. Det inre ledbandet hade sträckts ordentligt. Läkaren beordrade John att åka hem så snart som möjligt samt gav en stödskena som han måste ha runt benet hela tiden förutom när han sov.

Frida stängde in sig på sitt rum resten av dagen. Följande dag när hon kom ut därifrån syntes det klart och tydligt på henne att hon hade gråtit hela föregående dagen och natten. Hon satte sig vid ett bord i matsalen, vid vilket hon satt vid i flera timmar, stirrandes ner i bordet, och hon reagerade inte när någon försökte prata med henne. Först när Tia satte sig ner bredvid henne och föreslog att hon skulle åka hem till Finland tillsammans med John, tittade Frida upp på henne och nickade.

Utöver att Frida var ledsen över Antons död så kände hon en stor skam över att inte ha trott på det som John hade sagt om Anton före MDF hade hittat till grottan. Vilket de hade gjort för att hon hade berättat om grottan och ingångarna för Anton, vilket hade resulterat i att många hade dött och skadats. Trots att både John, Anna och andra på FMD hade försökt trösta henne och säga att hon inte skulle skämmas och känna sig dålig över det så var det exakt det som hon gjorde. Och efter ett par dagar tillbaka i Finland kände hon att hon inte kunde vara kvar vid högkvarteret. Hon måste hem. För hur länge visste hon inte, men för en längre tid. Så hon packade sina väskor och ringde till Sandra, som svarade att hon skulle komma genast. Och en dryg timme senare stod Frida och John vid bilvägen och väntade.

"Det här gick verkligen snabbt", sa John.

Frida nickade. "Men det är jag glad för", sa hon. "Jag behöver verkligen komma härifrån".

"Jag förstår", sa John.

Frida vände sig mot honom. "Som sagt så vet jag inte hur länge jag blir borta". "Just nu är det här det sista stället jag vill vara på".

John nickade. "Du ska göra det som känns bäst för dig". Han blev tyst en stund. "Hur känns allting gällande din pappa för din mamma, Anne och Micke?". "Vad har de sagt?".

"Mamma var på samma sätt som jag chockad över det hela", svarade Frida. "Och hon har inte ännu berättat något mera för Anne och Micke annat än att pappa är död". "De är båda väldigt ledsna för det". Frida blev tyst och stängde ögonen. "Och nog är det tungt för mamma också, på samma sätt som för mig, trots allt det han hade gjort och alla lögner".

"Jag förstår", sa John och nickade.

De hörde Sandras bil och vände sig mot den. Snart var den bredvid dem. Frida vände sig igen mot John.

"Jag är väldigt glad över att du förlät pappa trots att han dödade din pappa", sa hon. "Och trots att han försökte döda dig". Hon tittade på hans högra ben med stödskenan. "Och hade sönder ditt knä".

"Jag sa det i grottan och jag säger det igen", sa John. "För att behålla dig så är jag beredd att göra vad som helst".

Frida log.

"För det här är väl inte slut mellan oss bara för att...", började John.

"Absolut inte", sa Frida och skakade på huvudet. "Jag vill bort härifrån men det betyder inte att jag gör slut". Hon såg lite osäker ut. "Och du gör väl inte heller slut?".

"Såklart inte", sa John. "Jag vill vara med dig". "Jag gör vad som helst för dig". "Och det kommer vara tomt här den tid som du är borta".

Fridas ögon fylldes med tårar. Hon gick fram till John och de kysstes för första gången sedan Turkiet. De lade armarna runt varandra.

"Jag älskar dig", sa Frida.

"Jag älskar dig också", sa John. Han backade ett steg. "Och jag kommer alltid att göra det".

Frida log och torkade bort tårarna. "Och du kommer väl på besök så snart som möjligt?".

"När jag väl blir av med den här stödskenan så kommer jag", svarade John.

"Perfekt", sa Frida. "Vi hörs och ses snart".

Hon lyfte sina väskor in i bagageluckan, stängde den och satte sig i bilen. Hon vinkade åt John som vinkade tillbaka. Han stod kvar och följde bilen med blicken tills den var helt utom synhåll.