Grottdykning

Kapitel 9

John berättade för Oskar och Tom hur Frida hade reagerat på sanningen om Anton, och att han behövde dela rum med dem. De lade ut en extra madrass på golvet. Trångt skulle det bli men uthärdligt. Och för Oskar och Tom var det en självklarhet att ge plats åt John nu.

"Verkligen synd att hon inte ens överväger att tro på sanningen", sa Oskar.

"Anton är hennes pappa", sa Tom. "Och han har ett väldigt bra alibi". "Ja, och så är han väldigt trevlig".

"Tycker du så?", frågade John och höjde på ögonbrynen.

"Förlåt", sa Tom hastigt. "Jag menade att han varit trevlig när jag har träffat honom, inte att han är det överlag". "Mot sin familj, mot mig och Fridas andra vänner, och antagligen mot sina MFD kolleger är han trevlig". "Men att han är med MDF gör honom till allting annat än en bra person".

"Som alla andra i MDF", sa John.

"Men samtidigt så förstår vi väl alla tre Frida på ett sätt, eller hur?", frågade Oskar. "Jag skulle inte vilja höra sådana där saker om mina föräldrar". "Och det skulle ni väl inte heller?".

"Nej", svarade Tom och skakade på huvudet.

"Så klart inte", svarade John. "Men ifall någon nära mig, som Frida eller någon av er skulle säga det, hur jobbigt det än skulle vara att få höra det så skulle jag inte tro att ni skulle hitta på något sådant".

Oskar nickade. "Det håller jag med om att är dumt att Frida inte alls tänker på det sättet".

Johns telefon vibrerade. "Toby ringer ett videosamtal", sa han och svarade. "Hej".

"Hej", sa Toby fundersamt. "Ah, hej, Oskar och Tom". "Ni är också där". "Frida ringde precis till mig, John". "Hon sa att du har sagt till henne att hennes pappa är med MDF". "Och att det var han som dödade din pappa".

"Så är det", sa John. "Av den orsaken är jag nu med Oskar och Tom istället för Frida". "Hon trodde inte på mig".

"Just så", sa Toby. "Verkligen jobbig situation".

"Så du tror på mig?", frågade John.

"Det är klart att jag gör det", svarade Toby. "Inte skulle jag tro att du skulle hitta på något sådant där, vilket jag sa till Frida". "Och då skrek hon hårt åt mig och lade på luren".

"Just så", sa John. Han suckade frustrerat. "Om hon ändå bara kunde förstå att jag inte hittar på det där".

"Jag kan på ett sätt förstå det ändå", sa Toby. "Vem skulle vilja höra sådana där saker om sina föräldrar?". "Ingen".

"Exakt", sa Oskar. "Och det förstår vi".

Johns telefon vibrerade igen. "Nu försöker Emily ringa mig".

"Får du henne med i samtalet?", frågade Oskar. "Jag slår vad om att hon precis har pratat med Frida".

"Jag satsar inte emot det", sa John. "Ett ögonblick". "Hej, Emily".

"Hej, John", sa Emily och syntes nu också på skärmen. "Oskar, Tom". "Oj, hej, Toby".

"Har du precis pratat med Frida?", frågade John.

Emily nickade. "Det har jag". "Hon ringde och berättade vad du berättat för henne om hennes pappa".

"Vem av oss tror du på?", frågade John.

"Även om det där låter fel och som något som inte kan stämma, så tror jag på dig", svarade Emily. "Jag tror verkligen inte att du skulle ljuga om något sådant där".