Grottdykning

Kapitel 5

Avfärden till flygplatsen följande morgon var senare än den hade varit för Karibien, men John, Oskar, Frida och Tom hade ändå bestämt sig för att stiga upp tidigt och äta morgonmål på högkvarteret istället för på flygplatsen. De steg upp klockan sex och var kvart över sex i matsalen. Vid ett av borden satt de andra medlemmarna i deras grupp: Tia, Niklas, Zacharias och Alice, som de alla hade jobbat med under tidigare uppdrag.

"God morgon", sa Tia och log mot de kom till bordet med brickor. "Ni tänkte tydligen på samma sätt som oss".

"På det här sättet sparar vi pengar", sa Oskar och satte sig ner. "Morgonmålet på flygplatsen var helt okej senast men inte värt priset".

"Jag har inte en enda gång tyckt att man får något prisvärt att äta på flygplatsen", sa Niklas. "Inte i alla fall när man jämför med vad vi får här gratis". Han drack en klunk kaffe. Och såg äcklad ut.

"Vad är det?", frågade Zacharias.

"Kaffet smakar salt nu", sa Niklas och tittade i sin kopp.

John, Oskar och Frida vände sig mot Tom som tydligt ansträngde sig för att inte skratta.

"Hur?", frågade Frida ljudlöst.

"Skämtare avslöjar inte sina hemligheter", svarade Tom lika ljudlöst.

"Sa ni något?", frågade Zacharias.

"Det var inget", svarade Tom hastigt. "Hur tror ni att resan kommer att bli?".

"Den kommer nog att bli intressant", svarade Zacharias. "Det här är inte första gången jag dyker i undervattensgrottor men det är nu frågan om flera gånger större grottor än tidigare".

Tia nickade. "Turkiets Mästerdykare har undersökt dem i två veckor redan och de säger att det fortfarande finns mycket att se". "Dels därför och dels för att MDF är aggressiva där också så vill de ha hjälp av oss, Sverige och Tyskland med grottorna". "Vad jag har hört så är både Sveriges och Tysklands grupper större än vår".

"Konstigt att inte flera härifrån var intresserade", sa Alice.

"Det var några förutom er som jag frågade som var intresserade men antingen nyligen har varit svårt sjuka eller skadade, eller fortsättningsvis dras med någon form av skada", sa Tia. "Och sedan var det vissa som inte visade något intresse".

"Jag gjorde mitt bästa för att övertala Anna att också komma med", sa Frida.

"Du berättade att du skulle göra det, ja", sa Tia. "Synd att det inte lyckades men det är inte något problem heller". "Som sagt har vi hjälp av Sverige, Tyskland och Turkiet". Hon såg sig omkring på dem. "Och den här gruppen består bara av bra dykare".

"Och en bra gruppledare", sa John och nickade mot Tia.

"Tack", sa hon och log. "Är du och Frida taggade för ert djuphavsdykarprov imorgon?".

"Det är vi", svarade John.

"Ja", sa Frida. "Men nog också nervösa". "Eller jag är det i alla fall".

"Om ni är väl förberedda och verkligen vill lyckas så ska det nog gå vägen", sa Niklas. "Det gäller bara att vara skärpt hela provet igenom".

"Jag tyckte inte att det sist och slutligen var så värst svårt prov", sa Tom. "Eller ja, inte var det en dans på rosor men jag hade trott att det skulle vara ännu svårare än det var". "Om man nu tänker på hur många det är som aldrig blir djuphavsdykare eller djuphavsjägare".

"Under proven så är det väldigt noga att allting görs felfritt, som ni säkert har märkt under de prov som ni tidigare har gjort", sa Tia. "Även de mera avslappnade instruktörerna är väldigt strikta med övningarna". "Och har man oturen att få någon av de mest stränga instruktörerna kan det vara mikroskopiska saker som blir skillnaden mellan godkänt och underkänt". "Men det är inte utan orsak". "Vissa misstag som kan ske under proven, som är ordentligt övervakade, kan i värsta fall orsaka problem redan då, och sker de ute på fältet så är sannolikheten att något dåligt händer väldigt stor".