Grottdykning

Kapitel 3

Följande dag på eftermiddagen stod John och Frida med väskor vid bilvägen. Efter en stunds väntande dök bilen upp framför dem. Fridas mamma klev ut ur bilen. Hon var lika lång som John, och hon hade runt ansikte, blont axellångt hår och blåa ögon.

"Grattis en dag i efterskott", sa Fridas mamma och sträckte ut armarna mot Frida.

"Tack", sa Frida och tog emot kramen.

Fridas mamma vände sig mot John och sträckte fram en hand mot honom. "Sandra Ramberg".

"John Fahra", sa John och skakade den.

"Det är trevligt att äntligen få träffa dig", sa Sandra. Hon såg lite fundersam ut. "På något sätt känns det som att vi har träffats förut".

"Jag tänkte just säga samma sak", sa John och skrattade.

"Kanske ni har sett bilder på varandra?", föreslog Frida. "Jag har ju ändå bilder på er båda".

"Kanske det ja", sa Sandra. "När du är hemma så visar du mycket av vad som händer här". "Är ni redo att åka?".

"Det är vi", sa Frida och öppnade bagageluckan. Hon och John lade in sina väskor i den, och satte sig i baksätet. Sandra startade bilen och så körde de iväg.

"Frida har berättat mycket om era uppdrag med era vänner, och annat som ni har gjort och gör här", sa Sandra. "Men jag är nyfiken på att höra mera om dig, John, när vi väl är vid vårt hus". "Jag tänker att du får vänta med att berätta när vi är där så att Fridas syster, bror och pappa får höra samtidigt som mig".

"Okej", sa John och nickade. "Är det okej om jag ställer frågor redan nu?".

"Fråga på bara". "Frida, hennes syskon och min man känner mig redan".

John skrattade. "Men ja, Frida berättade att du är lärare?".

"Det är jag", sa Sandra och nickade. "Jag är geografilärare". "Tidigare undervisade jag också i biologi, vilket är en vanlig ämneskombination för lärare, men jag har valt sedan några år tillbaka att bara hålla mig till geografi". "Jag tycker mycket mera om att undervisa i det än i biologi".

"Okej", sa John och nickade. "Intressant".

"Som lärare var jag först aningen tveksam till att låta Frida flytta permanent till Mästerdykarna då jag förstod att det skulle göra det omöjligt för henne att fortsätta med en vanlig skolgång". "Men det viktiga är att hon är nöjd med det hon gör". Sandra log mot Frida. "Och vad jag har hört så får ni ju lära er allt möjligt både i teori och praktik som är bra att kunna".

"Så är det", sa John. Frida nickade.

"Jag ställer dig ändå en fråga redan nu, John", sa Sandra. "Har du aldrig haft så att säga vanlig skola om du har bott hela ditt liv på ert högkvarter?".

"Det har jag inte, nej", svarade John.

"Okej", sa Sandra. "Jag frågar inte för att döma, jag bara undrade".

"Det är lugnt", sa John. "Det är lugnt".

Bilresan från högkvarteret tog en och en halv timme. Fridas familjs hus var ett vitt egnahemshus som hade två våningar och en större gård.

"Välkommen till vårt hem, John", sa Sandra när de klev ut ur bilen.

"Tack", sa John, och tittade på huset och gården. "Det är väldigt fint".

"Vi är väldigt nöjda med huset på alla sätt", sa Sandra. "Två våningar, vilket innebär flera rum, och en källare". "Gården är stor nog för ett flertal aktiviteter och den spenderar vi alla i familjen mycket tid på under somrarna". "Och så är det väldigt nära till naturen, havet och byn".