Du är ett gift för mig - Noel Flike

31 - Noel

Tisdag 3 november 2015
Jag är chockad att jag ens var bjuden på Eriks fest efter igår. Han verkar inte ens särskilt arg på mig. Jag diggar fortfarande inte den där Erik. Han är en typisk snobb som tror att han kan få allt här i världen. Usch. Mitt uppdrag för kvällen är att hålla honom långt borta från Elle.

Huset är verkligen stort. Jag tror aldrig jag har varit på en fest med så här mycket folk sedan insparken i 1an. Självklart har de en pool också. Jävla rikemans äckel.

Jag tittar bort i en sekund och Erik hinner sätta klorna i Elle direkt. Han går iväg med henne för att visa henne runt genom hela huset och introducera henne till alla hans vänner. Jag stannar kvar med killarna men min blick dras hela tiden mot sofforna där Elle sitter med Erik och hans vänner. Sättet de alla kollar på henne äcklar mig. Det äcklar mig något enormt.

"Sluta stirra på henne. Det kommer bara göra dig mer svartsjuk" Säger Valter tyst så att inte resten av grabbarna ska höra.

"Det klart att jag är svartsjuk. Har du sett hur hon ser ut? Killarna där borta dreglar ju över henne!" Svarar jag lite irriterat.

"Du måste släppa det. Låt henne vara fri." Säger han. Jag kollar på honom.

"Vad ska jag släppa?"

"Du vet vad jag menar. Du kan inte gå och kära ner dig i henne. Då kommer du förlora henne." Svarar han.

"Hur vet du det?"

"Noel, du vet det själv. Alla vet det. Elle är inte den sortens tjej som får känslor." Jag suckar. Han har rätt. Hon har påpekat det själv flera gånger. Men tänk om den här gången är annorlunda? Nej, sluta nu. Vi kom överens om att ingen skulle få känslor. Då får jag inte få det.

"Drick lite så slutar du tänka på henne." Fortsätter han. Jag nickar och börjar dricka ur den röda muggen i min hand. Vi är här för att ha kul. Jag kan väl försöka i alla fall.

Efter några muggar börjar tiden flyga förbi. Det var två timmar sedan vi kom hit men det känns mer som 30 minuter. Ludwig lyckades övertala någon att sätta på våran låt och då sjöng vi som galningar. Svartsjukan är nästan helt borta. Jag har nästan glömt av att hon är här. Vart fan är hon någonstans?

Jag börjar leta igenom huset för att hitta henne. Det är inte lätt. När jag sa att det är ett stort hus överdrev jag verkligen inte. Till slut, i en mörk korridor på övervåningen, hittar jag henne. Hon står med någon lång brunett. De ser ut att bråka.

"Elle?" Säger jag frågande och hon kollar chockat på mig.

"Är han din nya?" Frågar killen och ger mig en dryg blick. "Ha inte för höga förväntningar. Elle kommer lämna dig om någon vecka. Hon stannar inte särskilt länge med någon. Hon är lite utav en hora." Fortsätter han.

"Ska du säga! Det var inte jag som inte nöjde mig med en och gick och låg med två andra." Säger hon irriterat till killen.

"Kanske för att du var så jävla omöjlig att umgås med. Du och din jävla ångest gjorde så att vi aldrig kunde hitta på något kul. Om jag föreslog att vi skulle äta ute fick du panik och sa att jag skulle avboka för att du fick ångest. Så jävla jobbig." Säger han.

"Vad fan vet du om någonting ens?" Säger jag till honom irriterat. Han kollar på mig med en äcklad min.

"Har du tänkt på att det kanske var för att jag inte ville bli sedd ute med dig?" Svarar hon innan han hinner svara mig. Killen fnyser.

"Det där är ren bullshit. Det var du som startade allting mellan oss från första början." Säger han.

"Absolut. Men det var innan du gick och blev så jävla konstig. Har du någonsin funderat över varför du förlorade alla dina vänner helt plötsligt?" Svarar hon. Han är tyst en sekund. "För du förändrades. Ingen ville vara med dig längre då." Fortsätter hon innan han hinner svara.

"Varför lämnade du inte tidigare om jag var så jävla hemsk då?" Ryter han åt henne.

"Det var kanske inte så jävla lätt när du alltid satte på dig offerkofftan och sa att du inte kunde leva utan mig så fort jag försökte lämna." Ropar hon irriterat. Han svarar först inte.

"Du låg också med någon annan när vi var tillsammans!" Säger han till slut. Elle börjar skratta.

"Oj, du kom inte på vad du skulle säga där så du var tvungen att dra upp Sebastian. Illa. Du vet att jag och Sebbe inte låg." Svarar hon.

"Du sög av honom. Samma sak."

"Fast det var ju du som övertalade mig att träffa honom. Vi var inte ens tillsammans då." Säger hon.

"Det var ju bara för att jag tänkte att han kanske skulle vara bättre för dig än mig. Jag ville bara ditt bästa."

"Varför var du sur på mig hela veckan efter det då? Du vägrade prata med mig efter att jag hade varit med honom." Han blir tyst igen.

"För att jag var döds förälskad i dig! Men du kunde inte ens ge mig lite kärlek tillbaks." Ropar han till slut. Elle fnyser.

"Sluta ljug. Du visste mycket väl om att jag hade svårt att få känslor. Vi pratade om det flera gånger. Jag gjorde mitt fucking bästa med att göra dig nöjd hela jävla tiden." Svarar hon.

"Roligt att du ber mig sluta ljuga när du har gått runt och ljugit för alla om att jag våldtog dig." Säger han. Har grabben våldtagit henne? Hon skrattar igen.

"Jag har aldrig påstått att du våldtagit mig. Är det Irma som har sagt det?" Frågar hon.

"Ja."

"Tänkte väl det. Jag har inte sagt till någon att du våldtog mig." Fortsätter hon.

"Sluta ljug." Säger han irriterat.

"Det är inte jag som ljuger av oss två!" Ropar hon.

"Det är det visst!" Ropar han och smäller handen i väggen precis bredvid Elles ansikte. Jag hoppar till och går närmare dem.

"Bara gå." Säger jag.

"Vem fan är ens du?" Säger han innan han irriterat lämnar oss ensamma kvar där.

När vi hör honom gå nerför trappan kramar jag henne. Jag vägrar släppa. Jag är för rädd för att något ska hända henne om jag släpper.

"Vem var han?" Frågar jag och vi släpper kramen.

"Ingen." Säger hon irriterat. Men det är inte mig hon är irriterad på. Jag suckar.

"Har han våldtagit dig?" Frågar jag allvarligt. Hon skrattar.

"Varför ser du så seriös ut?" Frågar hon. Jag suckar igen.

"Sluta, Elle. Svara bara på frågan. Våldtog han dig?" Hon himlar med ögonen.

"Nej." Säger hon men vägrar kolla mig i ögonen. Sedan ler hon överdrivet och försöker kyssa mig men jag puttar undan henne.

"Du ljuger ju. Kan du snälla bara vara ärlig? Jag måste få veta." Ber jag henne.

"Ska alla anklaga mig för att vara en lögnare nu, eller?" Frågar hon irriterat och rusar ifrån mig.

"Förlåt, Elle. Elle! Vänta!" Ropar jag efter henne, men hon lyssnar inte.