Du är ett gift för mig - Noel Flike

55 - Noel

Söndag 28 februari 2016
Jag tar en snabb titt på klockan i vardagsrummet. 02:34. Vem fan knackar på någons dörr så här sent? Med tysta steg rör jag mig mot dörren och låser upp den. Elle står där. Hon ser stressad ut.

"Förlåt för att jag knackar på så sent. Jag visste bara inte vart jag skulle gå." Förklarar hon snabbt. Jag drar in henne i en kram.

"Det är lugnt. Ska vi ut på en cigg?" Svarar jag. Hon nickar.

Några minuter senare är vi ute på Stockholms mörka gator. Det är som mysigast att gå genom staden när det är så här mörkt och tomt ute. Inte en människa så långt ögat kan nå. Elle förklarar att hennes föräldrar ska skilja sig. Att hennes mamma har varit otrogen flera gånger.

"Men de såg så... De såg så lyckliga ut tillsammans." Säger jag. Hon fnyser.

"Varför tror du att jag hatar alla släktträffar och middagar med andra än oss? Allt är så fejk. Allt är så jävla fejk hela tiden. Att vi låtsas vara den där perfekta lyckliga familjen. Att mamma och pappa låtsas vara så kära." Svarar hon. Jag nickar.

"Vet du den största anledningen till att jag inte tror på kärlek?" Frågar hon efter några sekunders tystnad.

"Nej."

"Det är mamma och pappa. Jag har växt upp med att alla säger hur kära de är, att ingen älskar varandra så mycket som dem gör. Jag har aldrig fattat vad folk har pratat om, för det jag har sett är raka motsatsen till vad jag trodde kärlek var. De var aldrig sams. De pratade knappt ens med varandra. Och nu i efterhand får jag höra att mamma har varit otrogen. Alla jag har stött på i mitt liv har bevisat på ett eller annat sätt att kärlek inte finns." Hon pausar.

"Du vet. De hade den där perfekta filmromansen. De växte upp i Frankrike tillsammans. Deras familjer var även vänner de. Och när de hade fyllt 10 flyttade mamma hit. Året därpå flyttade även pappas familj hit. När de hade fyllt 15 blev de tillsammans och höll ihop ända fram tills nu. Inte ens den där perfekta love storyn kan hålla ihop folk. Så om allt det bara var på låtsas, vad är då ens på riktigt?" Fortsätter hon.

"Jag förstår precis vad du menar. Men tror du inte att det ändå finns där ute för alla?" Svarar jag. Hon fnyser högt.

"Bullshit." Svarar hon.

"Har du hört om den där grekiska mytologin, om soulmates?" Frågar jag. Hon kollar konstigt på mig.

"Nu är du töntig." Skrattar hon.

"Nej, men lyssna. Enligt grekisk mytologi skapades de första människorna med fyra armar, fyra ben och ett huvud med två ansikten. I rädsla för deras makt delade Zeus dem i två delar, dömda till att spendera hela sina liv i jakt efter deras andra halva." Berättar jag. Hon skrattar lätt.

"Det var fint." Säger hon.

"Eller hur!" Svarar jag.

"Men det är ju bara en myt. Det är ju inte verklighet." Säger hon med ett skratt.

"Absolut. Men kan du ändå inte tänka dig att det skulle kunna finnas en andra hälft till alla? Att alla människor på jorden har sin själsfrände någonstans? Och att när man hittar den personen, så bara vet man att det är den. Man kan liksom känna sig komplett." Säger jag.

"Tvek på den du. Kärlek och själsfränder är endast till för att ge folk hopp i livet. Det är inget som finns på riktigt. Därför är det onödigt att leva i någon fantasivärld där man tror på det, bara för att bli besviken när man inser att det inte existerar." Svarar hon. Jag skrattar.

"Du är fan omöjlig."