Du är ett gift för mig - Noel Flike

61 - Elle

Lördag 26 mars 2016
Rasmus fyller år idag så självklart har vi anordnat en fet fest hos Lucas. När Rasmus kliver in i lägenheten börjar alla sjunga för honom och jag och Lucas ger honom presenten vi fixade så där i sista minuten. Det är ett fotoalbum fyllt med bilder på oss tre från det senaste året. Det är kanske inte den bästa presenten men Rasmus är svår att köpa något till. Han har redan allt.

"Wow. Det här är jävligt fett!" Säger han när han har kollat igenom albumet ett tag. Vi skrattar.

"Garanterat inte lika fett som det du fick av dina föräldrar. Blev det en bil, eller?" Frågar Lucas med ett skratt. Rasmus flinar.

"Bil och lägenhet." Svarar han.

"Omg! Du skojar! Fattar du hur fett detta är, eller?" Utbrister jag. Han ler.

"Ja." Svarar han.

"Nej, men snälla. Du kan ha fest när du vill!" Säger jag. Killarna skrattar.

"Japp. Men det skulle jag aldrig palla. Så jag tycker att vi fortsätter ha festerna hos Lucas." Svarar Rasmus.

"Det funkar så länge inte brorsan claimar lägenheten." Säger Lucas.

"De festar ju alltid hos Axel så det är nog inga problem." Svarar jag.

Bara fler och fler kommer in genom dörren till lägenheten som börjar bli aningen trång nu. Till slut får jag nog och går ut till balkongen. Rasmus sitter redan där.

"Hej." Säger jag och stänger dörren bakom mig. Han kollar på mig och tvingar fram ett litet leende. "Hur är det?" Frågar jag. Han rycker på axlarna.

"Vet inte." Svarar han.

"Det är Vera, va?" Frågar jag. Han nickar.

"Jag hade hoppats på att hon åtminstone skulle dyka upp idag. Och kanske i alla fall säga grattis eller nånting bara." Svarar han. "Istället är hon på fest med Dante." Tillägger han.

"Mm." Svarar jag.

"Du vet, jag har i princip allt jag kan önska mig men det enda jag inte kan få här i världen, det är fan henne, och hon är exakt allt jag vill ha. Hur svårt ska det behöva vara?" Säger han.

"Jag förstår vad du menar men samtidigt kan inte någon av oss styra vad hon känner." Svarar jag. Han kollar allvarligt på mig.

"Men Elle, du förstår nog inte. Hon sa att hon älskade mig." Säger han innan de första tårarna börjar rinna längs hans kinder. "Men jag antar att hon inte menade det." Tillägger han och bryter ihop. Jag omfamnar honom.

"Rasmus då. Du ska inte sitta och gråta på din födelsedag. Kom, vi går in och har jätteroligt nu." Säger jag och släpper kramen. Han torkar tårarna och nickar. Han tar min hand och vi rör oss in i lägenheten igen.