Du är ett gift för mig - Noel Flike

70 - Elle

Söndag 24 april 2016
Klockan är över två när jag kliver av vid basstationen. Mamma ringde och sa att jag inte behövde vänta på att hon skulle komma hem för det skulle dröja ett tag. Jag hörde direkt att hon var full. Det var i princip omöjligt att höra vad hon sa.

Jag kollar hennes plats på hitta mina vänner och ser att hon är på väg hem. Lättnaden jag kände försvinner redan efter en kvart när jag inser att hon borde varit hemma för längesen nu. Jag kollar vart hon är igen och då är hon kvar på samma ställe.

Jag sätter på mig ytterkläderna igen och beger mig ut i den kalla aprilnatten. Någonting har hänt och jag kan inte bara sitta hemma och vänta på henne. Hon är bara några gator bort och det tar inte lång tid innan jag ser henne vingla fram där mitt på vägen. Jag rusar fram till henne och tar tag i henne.

"Mamma! Hur är det?" Frågar jag oroligt. Hon har smuts i ansiktet och på kläderna. "Har du ramlat?" Frågar jag innan hon hinner svara på första frågan.

"Har jag ramlat?" Frågar hon tillbaks. Jag suckar och nickar innan jag leder henne hem.

När hon lagt sig i sängen tar hon tag i min hand.

"Tack för att du inte har lämnat mig." Säger hon.

"Jag skulle aldrig lämna dig!" Svarar jag.

"Skulle du lämna mig?" Frågar hon.

"Aldrig, mamma, aldrig."

Det blir ingen sömn den natten. Så fort jag har lämnat mamma sovandes i sin säng sätter jag mig vid mitt skrivbord och gör det jag gör bäst. Jag skriver. Jag skriver texter som så många gånger förr. Det enda jag kan ventilera till är den där fula svarta boken med texten "dream big" på. Jag hatar den, samtidigt som jag älskar den. I den där boken står exakt allt jag någonsin har känt. Jag började skriva i 6an. Men jag har även skrivit om gamla grejer från tiden innan det.

Den här gången funkar det inte att bara skriva. Den här natten, som så många nätter tidigare, letar jag fram lådan med rakblad. Den ligger gömd under min madrass. Jag har inte tagit fram den på två år. Senaste gången var i 9an. Efter det som hände med Alva.

Jag drar det vassa rakbladet mot min handled, först en gång. Jag granskar blodet som sakta sipprar ut genom såret jag precis gjort. Sedan en gång till, och en gång till. Så fortsätter jag tills att mina armar är täckta med 13 streck av blod. Blodet är vackert på något sätt. Det bara rinner där, nerför min arm, och droppar ner på anteckningsblockets rosa sidor och färgar dem djupt röda. En del av mig är nu förevigat med den här boken tillsammans med alla mina djupaste känslor, hemligheter.