Du är ett gift för mig - Noel Flike

56 - Elle

Söndag 6 mars 2016
Det är ändå lite sjukt. Killarna ska släppa sin andra låt 00:00 inatt. Självklart har de ordnat en minst lika fet fest som sist. Alla är extremt taggade. Förutom jag och killarna, vi är jävligt nervösa också. Jag är rädd för att något i låten ska handla om mig. Jag har ju trots allt grov hybris. Självklart har jag bett Noel att visa mig lite av den men han vägrade, han sa att det skulle bli en överraskning.

"Elle!" Säger Vera och stannar upp. Jag kollar förvirrat på henne.

"Vadå?" Frågar jag och kollar överallt i hela rummet.

"Dante är där!" Skrik-viskar hon. Jag skrattar.

"Det klart. Har du glömt vad hela festen handlar om?" Frågar jag.

"Ah just det. Men ändå. Vi kan inte gå ditåt!" Svarar hon och ska precis vända och gå åt ett annat håll när Rasmus och Lucas dyker upp framför oss. Rasmus drar in Vera i en lång kram så att jag och Lucas tvingas stå stelt bredvid och kolla på varandra.

"Vad sena ni är." Säger jag när de har släppt varandra.

"Sorry. Vi kände ingen stress till att komma hit bara." Svarar Lucas. Rasmus ger honom en konstig blick och brister ut i skratt.

"Sluta blanda in mig i detta. Jag ville mer än gärna komma hit och bli full så fort som möjligt. Det var ju du som inte ens ville dra hit." Säger han. Lucas kollar surt på honom.

"Varför inte, Lucas? Det är skit kul här ju!" Säger jag. Han rycker på axlarna.

"Vet inte." Svarar han.

"Du är ju sällan med på killarnas fester. Det är ju de bästa!" Säger Vera.

"Jag tycker bara att vi hade roligare förr när det bara var vi. När vi inte umgicks med brorsan och hans kompisar. Okej?" Svarar han irriterat.

"Okej, chilla. Du behöver ju inte bli arg." Säger jag med ett skratt. Rasmus lägger en hand på hans axel.

"Du behöver bara bli redigt full. Kom allihopa så dricker vi oss galna." Säger han och skrattandes följer vi efter honom till köket.

När vi senare sitter i några soffor har jag helt tappat stämningen. Rasmus sitter och håller om Vera medan han babblar på om allt möjligt. Jag tror inte att någon lyssnar särskilt noga. Lucas sitter mest och surar, precis som han alltid gör nuförtiden, och Vera har sin blick fäst på något helt annat. Hon kan inte släppa Dante med blicken. Det är sorgligt på något sätt. Men om jag inte ser helt fel så kollar han tillbaks på henne minst lika mycket.

"Vart ska du?" Frågar Lucas när jag, med en suck, reser mig för att gå.

"Till Noel tänker jag. De släpper låten om några minuter." Svarar jag och han nickar sakta innan jag går iväg.

Jag har inte lyckats prata med Noel på hela kvällen. Killarna har varit omringade av folk konstant sedan festen började. Alla vill bli sedda med dem nu efter deras första låt. Till slut hittar jag honom. Han står med Valter ute på balkongen med ryggen vänd mot mig. Bredvid Noel står en tjej med långt, brunt hår. Hon lutar huvudet mot hans axel.

"Hej." Säger jag när jag har kommit ut på balkongen. Alla vänder sig om förutom den där tjejen.

"Hej, Elle." Säger Noel. Nu vänder sig även tjejen om. Hela jag fryser till is när jag ser vem det är. Det där ansiktet har inte ändrats minsta lilla sedan jag såg henne sist.

"Irma?" Säger jag chockat. Hon flinar mot mig.

"Hej, Elle." Säger hon. "Killarna orkar nog inte med mer fans nu så du borde kanske gå." Fortsätter hon och lägger sin arm runt Noel. Han ger henne en konstig blick och tar sig ur hennes grepp.

"Det kanske är du som borde gå, Irma." Säger jag. Hon fnyser.

"Till skillnad från vissa här, så är detta faktiskt mina kompisar." Svarar hon. Jag brister ut i skratt. Likaså gör Valter.

"Vi känner knappt dig, Irma. Elle är faktiskt en bra vän till oss alla." Säger Valter. Hon ser lite generad ut. Det är en rolig syn.

"Vi ses sen när det här psykfallet har dratt." Säger hon till Noel innan hon kramar om honom och går därifrån. När hon har stängt dörren efter sig brister vi alla ut i skratt.

"Vad fan var det där?" Frågar jag utan att sluta skratta.

"Hon har följt efter oss hela kvällen." Säger Noel.

"Hon är skit jobbig." Tillägger Valter.

"Jo tack, jag vet." Svarar jag.

Precis som förra gången de släppte en låt har alla samlats i vardagsrummet för att räkna ner tills klockan slår tolv. Den här gången håller jag mig till Vera, Rasmus och Lucas istället för Noel och killarna. Alla jublar och skriker när låten sätts på. Den här är lätt bättre än den förra. Dock kan inte ångesten släppa mig. Handlar något av det här om mig eller hade jag bara hybris? Men de där första raderna i Noels vers, jag känner igen de så väl. Jo, det är som smsen jag skrev till honom den där natten när jag var hög som ett hus.

Förlåt
Förlåt för att det blev som det blev
Jag lever i någon fucked up fantasi där jag inte tar din skit, men du tar min.

Det är nästan för likt hans text.

Förlåt, förlåt, för det blev som det blev
Du tänkte rätt och jag menade fel
Vill säkert veta vad felet är
Jag bryr mig inte om din verklighet
För lever i fantasi
Där jag inte tar din skit, men du tar min

Han har bara ändrat det lite och lagt till text emellan.