Du är ett gift för mig - Noel Flike

60 - Noel

Måndag 14 mars 2016
Det är något konstigt med Elle sen en vecka tillbaks. Visst, hon kanske är ledsen över att hennes föräldrar har skiljt sig. Det är väl ganska normalt. Men det känns som att det är något mer bakom det. Hon verkar så där dyster igen, så som hon var när vi träffades i början. Hon äter knappt, hon svarar sällan på sms eller om man ringer och hon håller sig mest för sig själv.

"Vill du ha något att äta?" Frågar jag när vi klivit in i den tomma lägenheten. Mamma och pappa är på jobbet och Love ska vara borta hos någon kompis hela eftermiddagen. Hon skakar på huvudet. Jag går fram till henne, virar mina armar runt henne och kollar in i hennes ögon. Hon börjar skratta.

"Förlåt. Men jag klarar verkligen inte av ögonkontakt." Säger hon. Jag skrattar.

"Vilken film känner du för idag?" Frågar jag.

"Vet inte. Välj du." Svarar hon.

Trots att hon bad mig att välja film är hon inte nöjd med något av mina förslag. Efter många om och men lyckas vi till slut komma överens om en film.

"Varför förstör de alla bra skräckfilmer med att blanda in kärlek i skiten? Det ska handla om demoner och sån skit. Inte någon fucking kärlekshistoria. Hade jag velat se det hade jag satt på någon dålig jävla high school film." Klagar hon. Jag brister ut i skratt.

"Så jävla negativ." Skrattar jag.

"Ändå tycker du om mig." Svarar hon med ett flin. Jag lägger mig på sidan och lutar huvudet mot min hand.

"Ja, det gör jag. Jag tycker om dig väldigt mycket, Chantelle Adrienne LeBlanc." Säger jag med ett lika stort flin.

"Håll käften och kyss mig istället." Säger hon och jag lutar mig fram för att kyssa henne. Kyssarna övergår till hångel och därefter sker det alla dumma tonåringar hade gjort ensamma i en säng i ett tomt hus.

Efter några timmars slappande bestämmer jag mig för att fråga. Fråga om oss.

"Elle. Vi kanske borde snacka om en sak." Börjar jag osäkert. Istället för att svara mig visar hon en bild från Instagram.

"Kolla på den här." Säger hon och skrattar.

"På riktigt då, Elle." Säger jag. Återigen visar hon en bild från Instagram och skrattar. "Elle." Säger jag allvarligt. Hon himlar med ögonen.

"Du behöver ju inte vara så seriös." Svarar hon.

"Vi måste snacka om oss. Vad är vi?" Frågar jag. Hon suckar.

"Det vet väl vi båda?" Svarar hon. Nu är det min tur att sucka.

"Nej. Nej, jag gör inte det. Jag vet verkligen inte vad vi är. Efter den där festen hos Axel trodde jag att vi kanske var något mer men du har pratat om mig som om vi är som vi alltid har varit." Säger jag. Hon himlar med ögonen igen.

"Då är det väl så vi är?" Svarar hon.

"Okej, så när jag frågade dig den där frågan menade du inte något med den där kyssen?" Frågar jag lite irriterat.

"Jo, det klart. Men det var bara en kyss." Svarar hon.

"Okej, så ingenting betyder någonting alls för dig längre då? Var det förut bara ett ligg då? Är jag bara en vän? Bryr du dig ens ett skit om mig?" Frågar jag ännu mer irriterat. Det är egentligen inte meningen att bli så arg. Men det klart att jag blir frustrerad när hon inte kan vara tydlig med vad hon vill.

"Tolka det hur fuck du vill." Svarar hon. Även hon är irriterad nu.

"Så jag ska bara ge upp nu? Ska jag bara sluta kämpa för vår skull? Du bryr dig ju ändå inte." Säger jag. Hon svarar inte. Hon kollar bara irriterat rakt fram. "Wow! Så du pratar inte med mig längre nu. Tack, Elle. Tack som fan!" Ropar jag.

"Du börjar låta som min morsa nu. Fett osexigt." Säger hon, innan hon reser sig ur sängen för att gå. Jag följer efter henne.

"Elle, vänta. Förlåt." Säger jag efter henne men hon stannar inte. Jag greppar tag om hennes handled.

"Aj!" Säger hon och drar snabbt bort sin arm. Hon stannar.

"Förlåt. Förlåt, Elle. Jag förstår om det är svårt för dig, allt det här med förhållanden och shit efter det där med Sam men..." Hon avbryter mig.

"Vad fan vet du om någonting? Kan folk sluta anta att jag är känslokall på grund av honom? Kan folk sluta tro att jag inte vill binda mig till någon på grund av honom? Det ligger så fucking mycket annat bakom det men ingen förstår ju det!" Ropar hon.

"Ingen förstår för att du inte förklarar det för någon." Svarar jag lugnt. Hon kollar bara på mig utan att säga någonting i några sekunder.

"Nej, men det är sån jag är. Pallar du inte med det behöver du inte umgås med mig." Börjar hon. Hon fnyser. "Chockad att du ens klarade så länge. De flesta hade dratt redan efter en månad." Fortsätter hon. Jag får inte fram några ord. Jag vet inte vad jag ska svara. Hon vänder sig om och börjar gå mot dörren igen.

"Jag tvingar dig inte att berätta allt om dig själv till mig, Elle. Jag kan vänta. Jag hade kunnat vänta i tusen år till om det var så. Jag bryr mig om dig. På riktigt." Svarar jag och hon stannar upp. Hon vänder sig mot mig igen.

"Noel, du förstår verkligen inte." Börjar hon och ser helt tom ut. "För din skull är det bättre om du låter mig gå. Jag hatar att behöva erkänna det men jag bryr mig verkligen om dig. Jag bryr mig om dig på ett sätt jag aldrig har brytt mig om någon annan tidigare. Därför måste du låta mig gå. Det kommer inte sluta bra annars. Jag är inte bra för dig. Det vet vi båda två. Jag vill att du ska vara lycklig. Det är allt jag vill. Men du kommer inte kunna vara det med mig." Fortsätter hon.

Jag känner något brista inom mig. Det är som om en stor del av mig håller på att vissna.

"Nej. Du har fel, Elle. Jag är lycklig med dig nu. Det finns inget som säger att jag inte kommer kunna vara lycklig med dig senare. Vi båda vet att jag inte tänker låta dig gå. Inte än. Inte för den där anledning. Om du verkligen vill mitt bästa så stannar du. Men då måste du vilja det." Svarar jag. Hon kollar på mig med det där tomma ansiktsuttrycket igen.

"Tro mig, Noel, jag vill. Jag vill det mer än allt annat. Jag vill vara med dig för evigt. Men vi båda vet också att för evigt bara existerar i filmer. Vi båda vet att någon av oss kommer att gå ur det här sårad. Det är därför vi måste avsluta det innan någon kan bli sårad." Säger hon. Hennes röst spricker mot slutet men inga tårar kommer. Hennes ansikte ser lika tomt ut som innan.

"Där har du fel igen, Elle. Vi båda kommer bli sårade om vi avslutar det så här. Vi har redan gått för långt in i det för att ingen ska bli sårad. Då är det ingen idé att avsluta det av den anledningen." Svarar jag.

"Du har rätt men..." Jag avbryter henne.

"Tycker du om mig, Elle?" Frågar jag.

"Ja."

"Vill du vara med mig?"

"Ja, hela tiden." Svarar hon.

"Vill du bli tillsammans med mig? Jag frågar på riktigt den här gången." Hon är tyst ett bra tag. Hon ser ut att tänka. Den där tomma blicken är fortfarande där.

"Det är inte så lätt, Noel." Svarar hon.

"Vill du eller vill du inte?" Frågar jag. Hon nickar.

"Jag vill."