Du är ett gift för mig - Noel Flike

19 - Elle

Torsdag 17 september 2015
Efter helgen har det känts riktigt konstigt att jag inte har pratat med Noel på en vecka. Att vi är som främlingar igen. Jag brydde mig inte till en början men ju mer tid som går desto sämre känns det. Han är en intressant människa och jag tror faktiskt att han lyckades göra mig lite, lite gladare. Vilket ingen lyckats med tidigare. Det känns konstigt att inte ha honom som vän längre.

Det värsta är att det inte finns någon jag kan prata med om det förutom honom. Och jag är inte den som kommer krypandes tillbaka till folk som har lämnat mig. Men jag känner något starkt behov av att ha kontakt med honom. Jag är tvungen att prata med honom. Det är inte ens ett val.

Vid det här laget har jag lärt mig vilka tider han har lunch. I alla fall på torsdagar. Då har vi lunch samtidigt. Jag sätter mig i cafeterian och väntar på att han och killarna ska komma inrusandes.

Och visst hade jag rätt, efter 15 minuter skymtar jag gänget av killar som slår sig ner runt ett bord. Jag reser mig upp för att gå mot dem.

"Noel." Säger jag. Killarna tystnar och alla vänder sina blickar mot mig. Noel har svårt att kolla mig i ögonen. "Kan vi snacka?" Frågar jag och samtidigt som han reser sig för att gå mot mig är resten av killarnas ögon fyllda med nyfikenhet.

"Vad vill du prata om?" Frågar han där vi sitter under trädet på skolgården. Jag fnyser.

"Det vet du redan." Svarar jag. Han suckar och nickar sakta.

"Jag har bara varit upptagen." Säger han. Jag ger honom en skeptisk min. "Okej, nej, det har jag inte. Men jag vet inte. Allt blev bara skumt på den där festen när du låg med han där Tim. Och det blir bara värre när alla snackar om det." Förklarar han. Jag suckar.

"Varför blev det skumt? Får inte jag ligga med vem fan jag vill, när fan jag vill?" Frågar jag smått irriterat.

"Jo, det klart! Jag vet inte, det bara kändes som att vi kanske hade något. Inte något stort, men något." Svarar han med blicken fäst i gräset.

"Nej, Noel. Vi hade ingenting. Jag trodde det var uppenbart?" Svarar jag lite chockat.

"Nej, det var inte uppenbart. Du ger så mixade signaler hela tiden. Det är omöjligt för mig att veta vad du vill när du ena dagen behandlar mig som luft för att dagen därpå kyssa mig." Svarar han.

"Förlåt. Det var aldrig meningen. Jag trodde det var tydligt att vi bara var vänner."

"Hånglar du med alla dina vänner?" Frågar han.

"Självklart inte. Men det är inget konstigt att ha en kompisrelation med någon men typ ändå göra mer med honom. Jag tänkte väl att vi bara var så eller nåt."

"Nej, det klart." Svarar han.

"Men har du känslor för mig?" Frågar jag.

"Nej. Vi har ju bara känt varandra ett litet tag. Men du är den mest otroliga personen jag nånsin har träffat och vi har ju alltid kul tillsammans. Men nej, inga känslor." Svarar han. "Det var bara jobbigt när du gav mixade signaler för då visste jag inte vad jag skulle tro." Fortsätter han

"Skönt. Men nu vet vi ju båda vilket plan vi är på. Då är vi väl chill? Då kan vi väl hänga som förr igen?" Frågar jag. Han ler mot mig.

"Det klart!" Svarar han. Jag ler tillbaks mot honom innan vi börjar röra oss tillbaks in i skolan.

"Sååå, vill möjligtvis prinsen hitta på något efter skolan?" Frågar jag när vi går genom korridoren. Han lägger en arm över mina axlar.

"Vad har du för idé?" Frågar han med ett flin. Jag skrattar.

"Jag tänker picknick vid ett speciellt ställe." Svarar jag. Han tar bort armen från mina axlar.

"Vad är detta för ställe?" Frågar han nyfiket.

"Det får du se."