Konsten att älska

Kapitel 14

Jag viker undan från hans blick och kollar ner på hans överkropp. Den är vältränad, men vad gör det när hela bröstet är täckt av sår och ärr. Kale säger inget utan kollar bara ner på kaklet som om det skulle göra allt bra.
"Kale... vem...?" säger jag osäkert. Osäker på om jag ens borde kommentera det eller bara låtsas som ingenting. Men det är omöjligt att bara ignorera det. Det här är inget slagsmål, på en fredagskväll efter för mycket alkohol, han har varit i. Kale säger inget medan han tar av sig sina jeans och även boxers och sedan klättrar ner i badet och sätter sig bakom mig, drar mig mot sig så att min rygg är mot hans bröst. Jag petar på några bubblor så att de spricker.
"Kale..." upprepar jag.
"Om jag berättar så får du inte säga något till någon. Om det når fram till polisen så är jag död", säger Kale. Jag tar försiktigt hans hand och flätar in mina fingrar i hans.
"Lovar. Dessutom har jag ingen att berätta det för." Jag försöker lätta upp stämningen lite men känner tydligt hur hela Kale spänner sig åt min ord.
"Jag är seriös. Inte din mamma, absolut inte någon lärare. Inte ens din avlägsna släkting på Island."
Jag tänker precis protestera och säga att jag inte har någon avlägsen släkting på Island men låter bli. Istället vänder jag mig om så att jag sitter framför honom och kan se hans ansikte.
"Jag lovar", säger jag tydligt, även fast jag känner på mig att jag kommer att ångra det löftet. Inte för att jag är någon som älskar att föra saker vidare, utan för att jag känner på mig att detta kommer vara allvarligt. Allvarligt som i att Kale är i fara. Kale tar ett djupt andetag och undviker min blick.
"När jag var sju år gammal, så föddes mina systrar..." börjar han. Jag kollar lätt förvirrat på honom. Systrar? Jag visste bara att han hade en.
"Döttrar är allt min pappa någonsin har velat ha, så det började väll egentligen redan när jag föddes. När hans första barn blev jag. En pojke. Hur som helst så var han som vilken förälder som helst, under alla dessa sju år medan mina föräldrar försökte att få fler barn så var han en perfekt pappa. Han tog med mig på basebollmatcher och allt som en typiskt amerikansk pappa förväntas att göra. Sedan fick han veta att manna väntade tvillingar. Och att båda var tjejer. Under nio månader gick han som på moln." Jag sitter tyst och lyssnar på varenda ord som han säger.
"Han var så inställd på två döttrar så när den ena tvillingen dog vid födseln gick hans värld under. Det var här allt började gå fel. Han började dricka och när det inte räckte till så tog han ut sin sorg på mig. Han slog mig och skrek åt mig att allt var mitt fel. Tydligen var det jag som hade förbannat familjen", säger han. De sista orden knappt hörbart, men jag hör de och mina ögon tåras.
"Till en början hände detta bara när mamma inte var hemma, och jag lyckades dölja det..." Han avbryter sig själv.
"Vet hon om det nu?" frågar jag försiktigt. Kale nickar, knappt märkbart.
"Och ni bor fortfarande kvar med honom?" jag vet att det är riskabelt, men jag måste fråga.
"Hon älskar honom. Hon tror att han kommer att bättras, vägrar inse att mannen hon gifte sig med är ett monster."
Min blick dras till hans överkropp.
"Men han bättras inte?" frågar jag tyst och kollar upp på hans ansikte igen. Kale skakar på huvudet och fortsätter undvika min blick. Plötsligt inser jag att han skäms. Jag böjer mig fram och tar hans huvud mellan mina händer och kysser honom försiktigt. För jag vet inte vad annars jag ska göra. Jag kan inte komma på något att säga för att han ska må bättre. Efter ett tag besvarar han kyssen och drar sina händer uppför min rygg, vilket gör att min överkropp automatiskt trycks mot hans. Långsamt avbryter jag kyssen och öppnar ögonen. Kales blick möter min och ett leende rycker i hans mungipor.
"Vad är det som är kul?" frågar jag förvirrat.
"Du", svarar han kort. Jag lägger armarna i kors.
"Vad menar du med det?"
Han ryckte oskyldigt på axlarna.
"Du är bara så speciell."
Jag känner hur mina kinder hettar till och än en gång vet jag inte vad jag ska svara.
"Du är också ganska speciell", säger jag efter ett tag och försöker låta obekymrad. Kale höjer på ena ögonbrynet.
"Ganska?"
"Okej, du är väldigt speciell... Fast en oerhört dålig Tarzan", lägger jag snabbt till. Han skrattar och drar ner sina händer längs med mina armar vilket ger mig rysningar i hela kroppen.
"Är du varm nu?" Frågar han och jag nickar långsamt. Kale reser sig upp och knyter snabbt en vit handduk runt sina höfter innan han tar en annan och håller upp den.
"Kom", beordrar han och jag reser mig långsamt upp från det varma vattnet och kliver ur badkaret ut på det kalla klinkergolvet. Kale lindar genast in mig i handduken och kramar sedan om mig. I flera minuter så står vi bara där och kramar om varandra. Inte ett ord sägs.

Plötsligt bryts tystnaden av fotsteg och röster.
"Riley!" ropar en välbekant röst. Ohshit.
"Kale! Jag vet att du är här!" en ilsken, för mig okänd mansröst får Kale att rycka till och släppa taget om mig. Snabbt rycker han åt sig sin tröja för att ta på den, men försent. Dörren till badrummet rycks upp och där står en ganska kraftig man, och bakom honom två välbekanta figurer. Mamma och mormor. Varför inte bara döda mig här och nu? I några sekunder bara står de där alla tre och stirrar på oss. Den kraftiga mannen är den första att öppnade munnen.
"Jag hoppas inte du har gjort flickan gravid ungjävel!" morrar han åt Kale och först nu förstår jag att den mörkhåriga mannen måste vara hans pappa. Min mamma lyckas ta sig förbi honom och in i badrummet.
"Så det här är din omtalade skolutflykt va?" frågar hon argt och jag kollar ner på golvet. Jag hör hur Kales pappa skriker på honom och sedan händer det, han slår till Kale. Jag öppnar munnen för att protestera, eller skrika åt honom att sluta. Vad som helst, men min mamma har redan tagit ett hårt grepp om min handled och dragit ut mig från badrummet.
"Nu åker vi hem!" säger hon argt och försöker dra mig mot hallen men jag kämpar emot så gott jag kan.
"Vi kan inte lämna honom här!" protesterar jag och känner hur tårarna börjar rinna när min mamma är starkare än mig och släpar ut mig till hallen.
"Vi kan inte mamma!" Skriker jag i panik men vi är redan ute från huset, jag fortfarande endast iklädd en tunn, vit handduk. Jag hör fortfarande hur Kales pappa skriker på honom och mitt hjärta slår tusen gånger snabbare i panik och tårarna rinner när min mamma knuffar in mig i bilens baksäte och stänger dörren. Jag ser hur mormor kommer ut från huset med min lilla ryggsäck i ena handen, och jag kämpar. Tro mig jag kämpar för att ta mig ut från bilen, men min mamma står ivägen. Jag skriker att vi inte kan lämna Kale men hon har låst bakdörrarna till bilen och innan jag vet ordet av det så sitter både mormor och mamma i bilen och vi har börjat köra hemåt.

I ett bra tag säger ingen av oss något. Jag bara gråter och kollar mot huset tills det inte längre är i sikte. Jag kollar mot det i hopp om att få se Kale komma ut och må bra, men det gör han inte, och det ger mig mer panik än när jag hittade min pappa död på köksgolvet.
"Jag är så besviken på dig Riley!" Min mamma är den första att bryta tystnaden. Jag ignorerar henne totalt.
"Att ljuga om att du ska iväg med skolan, för att förbättra dina betyg! Och du rymmer du iväg med en okänd kille! Låt mig bara säga att om han har gjort dig gravid så bor du inte kvar i mitt hus längre!"
"Det finns inget som säger att de har haft sex", flikar min mormor in och jag blinkar till lite. Försvarade hon just mig?
"Inte? Det verkar ju inte direkt som att Riley har några underkläder på sig under den där handduken!"
"De kanske bara tog ett bad."
Min mamma och mormor fortsätter att diskutera och jag drar handduken tätare runt mig och kollar ut genom fönstret. Varför kan inte allt bara få vara perfekt för en sekund? Varför måste det alltid komma något och förstöra?
"Hur hittade ni oss ens?" frågar jag tyst efter ett tag.
"Åh det var inte så svårt! Jag ringde bara runt till några andra föräldrar till elever i din biologisklass, och ingen visste något om någon utflykt. En mamma lät mig till och med prata med hennes dotter, Kayla tror jag hon hette, och hon gav mig tipset att kolla upp om du möjligtvis var med en kille vid namn Kale Rivers, och se, när jag ringde hans mamma så saknade de mycket väl sin son och sedan tog det inte lång tid att räkna ut vart ni möjligtvis kunde befinna er!"
Jag blänger ut genom fönstret. Kayla. Självklart.
"Varför ljög du för oss Riley?" frågar hon sedan. Jag svarar inte förrän hon argt upprepar frågan för tredje gången.
"För att jag visste att ni aldrig skulle låta mig åka!" Skriker jag tillbaka som svar.
"Inte den tonen flicka lilla!"
"Jag använder vilken jävla ton jag vill!" Jag blir chockad över mig själv. Jag och min mamma har aldrig haft något riktigt bråk innan, och framförallt så har jag aldrig skrikit åt henne på det här sättet.
"Det är väll självklart jag inte hade låtit dig åka! Din pappa hade inte gillat att du rymde iväg med en okänd kille!"
Jag blänger mot henne. Att hon bara vågar dra in pappa i den här diskussionen.
"Han är ingen okänd kille! Jag gillar honom verkligen!" Säger jag i försvar vilket får min mamma att kort skratta till.
"Riley, du är för ung för att veta vad kärlek är!"
Jag öppnar munnen för att protestera men mormor hinner före.
"Anna gumman, om jag minns rätt så var du störtförälskad i den där Charles när du var sjutton!"
"Åh han var en idiot! Lämnade mig så fort han fick veta att han gjort mig gravid med Riley."
Hela min värld stannar till. Hela mormors värld verkar också stanna till och vi båda stirrar mot min mamma som greppar tag hårdare om ratten när hon inser vad hon just kastat ur sig.
"Vem fan är Charles?" frågar jag med en klump i halsen.