Konsten att älska

Kapitel 6

Först när Kale har parkerat och stängt av motorcykeln så vågar jag mig på att öppna ögonen. Långsamt släpper jag taget om honom och drar åt mig mina armar. Han reser sig upp och sekunder senare försvinner hjälmen från mitt huvud. Jag är snabb med att dra händerna genom mitt hår, då det numera har blivit till ett totalt kaos efter denna lilla åktur. Och hjälmen hjälpte inte direkt till med att göra situationen bättre. Fortfarande med händerna i mitt hår, försökande att reda ut trasslet, så kollar jag upp och möter Kales blick. Han bara står där med hjälmen i händerna och kollar ner på mig.

"Vad?" frågar jag och sliter för att få ut händerna från mitt hår, vilket resulterar i att en hel del hårstrån lossnar och jag bara sitter där dumt med dom i handen medan min blick är riktad mot Kale.

"Hade du tänkt resa dig upp?" frågar han med höjt ögonbryn och efter att ha släppt hårstårna så att dom singlar ner på marken så reser jag mig lydigt upp. Kale bara lägger hjälmen på motorcykeln, där jag satt och jag undrar tyst varför han inte lägger ner den i det lilla förvarningsutrymmet som jag vet finns under sätet någonstans. Dock kommenterar jag det inte utan kollar istället runt.

Vi står framför ett ställe jag väl känner igen. En stor stenbyggnad med en bred trappa som leder upp till ingången. Ovanför dom stora dörrarna står ordet "Teater". Förvånat kollar jag upp på Kale. Jag har inget emot att gå på teater, jag brukade alltid göra det med mamma och pappa, men jag ser ärligt talat inte Kale som någon som spenderar sina lördagskvällar på en teater. Jag vet inte varför. Han sticker handen innanför jackan och trollar sedan fram två vita pappersbiljetter, som han förmodligen höll förvarade i innefickan över bröstet. Hans blick blir sedan osäker och han kollar ner på biljetterna.

"Jag vet inte om det här är vad du hade förväntat dig på vår första dejt.." Mumlar han och jag lägger snabbt en hand på hans arm. Känner genast hur hans muskler slappnar av.

"Jag hade inte förväntat mig något alls." Det där lät ju bra. Vilken positiv inställning jag har. Ironi. Allt jag säger låter bara fel hela tiden. Vad är det för fel på mig?

"Det här blir jättebra. Jag älskar teater." säger jag snabbt efter. Som för att rädda situationen.

"Vi ska inte på teater."

Jag kollar förvånat upp på honom och min hand faller ner från hans arm. Nu är jag förvirrad på riktigt. Vi står utanför teatern, och han håller två biljetter i handen men vi ska inte gå?

"Vad ska vi göra då?"

Kale harklar sig.

"Fråga inte varför jag har biljetter till det, för jag tror inte ens på sånt här.. Men vi ska gå och kolla på en trollkarl."

Halvt omedvetet hoppar jag till och sliter åt mig den ena biljetten och kramar om den mot mitt bröst som för att skydda den. Jag älskar att kolla på trollkarlar. Jag har gjort det två gånger i mitt liv, med pappa, och jag älskade båda gånger. Jag har inte bestämt mig för om jag tror på det eller inte, men det är fortfarande roligt att kolla på. Det får en att glömma sina egna problem för en stund. Och det kan jag verkligen behöva just nu.

Kale höjer på ena ögonbrynet och kollar mot mina händer som skyddar biljettten som om det vore mitt barn. Jag höjer också på ena ögonbrynet som för fråga vad som är problemet.

"Det där var oväntat..." säger han bara och jag rycker oskyligt på axlarna.

"Jag älskar sådana här shower!" försvarar jag mig själv. För det är sant.

"Jaså? Så du tror på sånt här skit?"

Hans kommentar ger mig känslan av att jag är tvungen att försvara trollkarlaras yrke. Ingen annan finns ju i närheten, redo att göra det åt mig.