Konsten att älska

Kapitel 16

Förskräckt sätter jag mig upp och kollar runt i rummet med panik. För några sekunder tror jag att det brinner någonstans, och jag är beredd att hoppa ut genom fönstret för att rädda mig själv. Sedan inser jag att det bara är min väckarklocka. Min nya, hemska, neonrosa väckarklocka som mamma gav mig igår, för att jag inte får ha min mobil och därmed inte kan använda alarmet där som väckarklocka. Jag lovar att hon köpte den värsta, tänkbara väckarklockan hon kunde hitta, bara för att straffa mig. Trött sträcker jag mig mot mitt sängbordet och börjar leta efter någon slags knapp på väckarklockan som kan stänga av det hemska ljudet, men hur mycket jag än letar, hur noga jag än undersöker varenda liten millimeter av den neonrosa apparaten så hittar jag inte en enda knapp. Ljudet ringer i mina öron och blir högre och högre för varje sekund. Argt reser jag mig upp med klockan i handen och funderar starkt på att slänga ut den genom fönstret, men det slutar med att jag lägger den under en hög med kläder i min garderob. Den slutar inte tjuta, men ljudet är tydligt dämpat.

Snabbt drar jag av mig min pappas t-shirt och lyckas hitta några kläder i högen på mitt golv. Ett par ljusa, slitna jeans som är en aning för korta och första bästa hoodie jag får tag på. Efter att jag är påklädd så får jag syn på mig själv i helkroppsspegeln som sitter på väggen bredvid min garderob. Att säga att jag ser ut som ett spöke skulle vara en underdrift. Jag ser snarare ut som en hemlös person som blivit kidnappad och suttit inlåst i ett litet utrymme i över ett år, och varken sett dagsljus eller en hårborste. De slitna jeansen, som brukar se snygga ut, drar idag ner hela outfiten, att hoodien är en aning för stor och tvättad så många gånger att färgen är helt blekt gör inte direkt det hela bättre. Låt oss inte ens tala om mitt hår eller bleka ansikte och påsarna under ögonen efter för lite sömn.

Jag kan inte gå till skolan såhär. Snabbt byter jag ut hoodien mot en finare topp och en svart kofta över det, och efter att ha borstat igenom mitt fågelbo till hår så ser jag faktiskt helt okej ut, jag menar, för att inte ha sovit ordentligt på flera nätter och gråtit timmar i sträck. Mitt ansikte är något jag hoppas att sminket på mitt sminkbord ska kunna rädda.

Minuter senare smyger jag ut från mitt rum med ett svagt hopp om att mamma fortfarande sover, ett hopp som ganska snabbt dör. Så fort jag kliver utanför dörren så möter jag mamma, som endast iklädd en handduk runt sig kommer ut från badrummet. Vi går förbi varandra utan att någon av oss säger ett enda ord, inte ens ett enkelt godmorgon. Det närmsta en konversation vi har haft sedan jag fick reda på Charles var när hon gav mig väckarklockan, och då utbyttes bara enstaka ord. Jag är inte arg på henne för att hon aldrig har berättat att min pappa inte var min biologiska pappa, jag är inte ens arg på henne för att när hon väl råkade nämna det så var det mormor som fick ge mig en förklaring, medan hon själv rymde upp till sitt rum och låtsades som ingenting. Jag är arg på henne för att hon är anledningen till att Kale kanske är allvarligt skadad, och för att hon slängde ur sig kommentaren om att jag är för ung för att veta vad kärlek är.

Väl nere på nedervåningen kliver jag in i köket, där min frukost står klar och väntar på mig på köksön. Mormor ser jag inte skymten av. När jag sätter mig ner och sträcker mig efter koppen med kaffe så får jag syn på en liten lapp som ligger fint ihopviken bredvid tallriken. Snabbt vecklar jag upp den och läser.

Älskade Riley

Jag var tvungen att åka iväg på ett ärende. Din lunch står i kylen.